Vi kan höra feminister ropa ”kvinnans rättighet” och vi som höjer vår röst för barnens rätt tystas ner eller dumförklaras.
Man talar om kvinnans rätt till sin kropp, men det är barn som är blivande kvinnor som dödas. Har inte de samma rätt till sin kropp?
Kvinnan har helt klart rätt till sin kropp, men att välja att ha samlag innebär en chans/risk att bli gravid. Är man inte beredd att ta konsekvenserna som sex innebär så kanske man bör avstå.
Det är en sådan hets kring den ”sexuella friheten” att vi är beredda att bokstavligen gå över lik för att behålla den. Är det verkligen värt det?
Rättan att få bestämma över ens kropp kan inte gå ut över en annan individ och det borde vara lika självklart i denna fråga som det är annars.
Problemet är väl att vi inte ser ett barn i vecka 22 och tidigare som en individ. Vem eller vad ska bestämma när man ska räknas och hur nära kan det vara mellan att vara ett barn eller ett foster?
Det är väl det som är den stora frågan i denna diskussion, att avståndet mellan att få leva eller att lämnas för att dö är på tok för liten!
Man talar om att ”stilla” fostret för att undvika de ”reflektoriska livstecknen” – på ren svenska så menar man att injicera ett gift i barnet då det är kvar i livmodern – så att det dör innan det kommer ut.
Vi kallar barnet för foster, cellklump, livmodersinnehåll med mera, men aldrig för barn. Vi aborterar, avlägsnar celler, skrapar, stillar och så vidare. Men att vi faktiskt avslutar ett liv kommer aldrig på tal.
Det är inte många kvinnor som genomgår en abort lättsinnigt, men vi hjälper inte dem genom att skönmåla vad en abort faktiskt är.
En kvinna knyter starka band till sitt barn redan tidigt i en graviditet. Dessa band dumförklaras och förlöjligas genom att man menar att det bara är en ”cellklump”.
En kvinnas sorgearbete efter en abort blir mycket mer komplext när vi inte talar om vad vi faktiskt har gjort. Abortgränsen måste sänkas för att gränsen mellan att leva eller dö ska bli tydlig.
Vi behöver tala klarspråk gällande abort och sluta skönmåla vad det är vi gör.
Frida Ahlezon, Östervåla,
Johanna Byman, Uppsala,
Josefine Larsson, Harbo,
Linda Geleff, Runhällen,
Charlotte Netzler Uppsala