Jag har förståelse för att det kommer att bli svårt att tillgodose kvalitetskraven på ett högstadium med 80-90 elever och jag tror inte att problemet kan lösas genom pendlande lärare.
Detta till trots har jag invändningar mot det som är på väg att hända med skolorna i Sala kommun och jag har funderat mycket
över vad som egentligen avses med god kvalitet.
Förvaltningens uppdrag har
varit att ta reda på hur litet ett högstadium kan vara, utan att tappa kvalitet.
Utredningen visar att det krävs ett högstadium i storleksordningen 150-170 elever för att kunna
säkerställa att undervisningen bedrivs av behöriga lärare och att undervisningsgrupperna sätts samman på ett kostnadseffektivt sätt. Det är fakta som nu ska ligga till grund för skolnämndens beslut. Vilket/vilka beslut våra politiker väljer att fatta beror på hur de definierar begreppet god kvalitet i skolan.

I sin slutsats av utredningen visar förvaltningen på olika alternativ till handlande. Nämnden kan välja att flytta Västerfärnebos högstadium till tätorten eller att skjuta till mer pengar för att behålla det i Västerfärnebo. Jag menar att man borde överväga flera alternativ, tänka större och längre.
Efter snart 19 år som lärare är jag övertygad om att framgång ligger i det personliga bemötandet, i relationen till eleven. Självklart är det viktigt att läraren har goda ämneskunskaper och att han/hon skapar en röd tråd i planeringen av sin undervisning, att det finns en tanke med det som ska läras.
Men om relationen blir opersonlig och ingen tar ansvar för det som alla kunde gjort så får vi både sämre resultat och, framför allt, elever som lämnar skolan utan känslan av att ”någon brydde sig”. Det tror jag vore förödande, både ur mänskligt och samhällsekonomiskt perspektiv.
Om Västerfärnebos högstadium flyttas till tätorten kommer vi, i Sala kommun, att ha två stora högstadieskolor, där det sammanlagt går 650-700 elever.
Just nu är det två skolor, men de ligger nära varandra och intentionerna att i förlängningen göra dessa båda skolor till en har varit tydliga. Vill vi på sikt ha ett enda stort högstadium i kommunen?
Det är säkert kostnadseffektivt, men är det god kvalitet? Det vore intressant att se en utredning av hur stort ett högstadium kan vara utan att tappa i kvalitet.
Vad händer med elevernas självkänsla, trygghet och välmående? Hur påverkar detta i sin tur måluppfyllelsen/betygen? Vilken kultur skapas på en så stor enhet?

Kommer elever och lärare att känna tillhörighet och att detta är ”min” skola? Kommer alla att ta personligt ansvar eller är risken stor att många tror att någon annan gör det i deras ställe?
Det är lätt att hänga upp diskussionen om god kvalité på hårda fakta; antal behöriga lärare, kostnader/elev och betygsstatistik. De mjuka värdena är inte lika lätta att mäta, men det kostar troligen samhället stora summor om vi inte lyckas ta hand om alla våra barn och ungdomar på ett respektfullt och personligt sätt.
En kollega till mig brukar säga att ”de elever vi har ansvar för i dag ska ta hand om oss när vi blir gamla”. Det är en tanke värd att reflektera över när man ska fatta beslut som påverkar skolans kvalitet. Hur vill vi själva bli behandlade i framtiden?
Anna Berglind
Lärare och förälder, Västerfärnebo