Det är behjärtansvärt att Mats Lilja, som startade Intresseföreningen Olsson & Rosenlund för fem år sedan (SA 25/6), vill restaurera den enorma, mycket förfallna byggnaden på Järnvägsgatan i Heby, och göra den till ett kulturhus.
Den har felaktigt kallats ”tegelbruk” men inrymde i stället snickeri och hyvleri samt en matservering. Byggnaden ligger idylliskt vid ån, för att man skulle kunna utnyttja vattenkraften.
Vi var då en liten skara intresserade Hebybor som på olika sätt hade haft någon anknytning till företaget Olsson & Rosenlund och som följde med vår mångkunnige guide, Kenth Hansson, på en visning runt i de enorma lokalerna.
Redan då såg vårt nuvarande kommunalråd, Carina Schön, för sig ett kulturhus i byggnaden med en mängd olika aktiviteter; föreläsningar, konserter, med mera, i de stora lokalerna. Det krävde förstås en stor investering så projektet fick vänta och det var som om ingen längre brydde sig om det.
Så tog några mycket unga ungdomar saken i egna händer och började vandalisera, slå sönder alla fönster och bryta ner bit för bit. Samtidigt lät man buskage och träd växa vilt, så att det på sommaren mitt i grönskan liknar ett törnrosaslott, men på vintern ett spökslott.
En gång stod den enorma byggnaden som ett monument över Hebys storhetstid som tegelmetropol. Nu står det som ett ynkligt monument över vissa ungdomars brist på kultur och brist på respekt för det som generationer före dem har skapat.
Om man frågade ungdomarna varför de gör något sådant, skulle man säkert få svaret: ”Vi har ju ingenting att gööööra!”. Och det i ett samhälle som bjuder på ett smörgåsbord av aktiviteter; idrott, fotboll, hästar, kulturevenemang, musik, körsång, resor, med mera.
Varför berättar föräldrar inte för sina barn att de skall låta bli att slösa bort sin tid, att livet inte är evigt? En dag slutar den äldre generationen, när den har gjort sitt, och det blir de, de unga, som skall ta över ansvaret i samhället.
Birthe Jörgensen
Heby