Den 1 februari gästades SPF Sala av Lena Hjelm-Wallén, som berättade om Afghanistan, ett land som fått dåligt rykte på grund av al-Qaidas självmordsbombare. Landet består av mycket berg och många dalar, och i varje dalgång härskar en självutnämnd ledare, berättade Lena, en ledare som tagit makten med vapen. Al-Qaid uppstod som en protest mot den svaga regeringen, och anhängare finns överallt i alla folkgrupper. En man kan vara bonde på dagarna och soldat på nätterna, förklarade Lena. Hon framhöll också att många positiva saker finns att säga om Afghanistan. Många förbättringar kan märkas sedan hon var där som biståndsminister 1987. Dödligheten i barnsängsfeber är inte lika stor som då, och skolgången har förbättrats, så att nästan alla pojkar och cirka hälften av flickorna nu går i skolan.
Naturligtvis finns fortfarande mycket att göra för välfärden och demokratin, men det är ett arbete som afghanerna själva klarar av, hävdade Lena. Vad FN:s insatsstyrkor ska göra är, att trygga säkerheten för medborgarna och utbilda Afghanistans egen armé. Polissystemet måste också ses över, då poliserna är underbetalda och korrumperade.
Det var ett mycket intressant föredrag om detta så motsägelsefulla land. Regeringen gör sitt bästa att lösa konflikter, och Lena hävdade bestämt att USA har fel, när man tror att det går att lösa problemen med krig. Det bästa vore om man kunde åstadkomma fredssamtal mellan de olika grupperingarna. Lena avtackades med blommor och varma applåder.

SPF-träffen fortsatte med att Bengt Kebbón visade en film som heter Kyrie Eleison. Filmens budskap är en påminnelse om atombomben över Hiroshima och visar Marianne Halls terrakottafigurer i olika konstellationer samtidigt som Kyrie Eleison sjungs av den isländska sångerskan Björk. Filmen och den vackra musiken och sången stämde publiken till andakt.

Mary Karlsson