-
Så
årets
stora
händelse,
eller
nåt?
Iallafall.
Salaambassadör.
Yihaa!
Tre
nominerade
som
vanligt.
Så
långt
allt
väl.
Men
sen....
HUR
I
HELA
FRIDEN
SKA
JAG
KUNNA
VÄLJA
MELLAN
DESSA
TRE???
Alla
tre
väldigt
nära
mitt
hjärta.
Fantastiska
människor
med
enormt
engagemang,
stor
kärlek
till
människor
och
utveckling
av
goda
saker,
fantastisk
förmåga
att
få
saker
att
hända
och
få
andra
med
sig.
Hur
ska
man
kunna
välja?
Hur
ska
jag
kunna
välja?
Jag
slås
av
hur
glad
jag
faktiskt
är
över
min
lilla
stad.
Här
finns
inte
bara
dessa
tre
härliga
människor,
Charlie,
Caroline
och
Bertil
utan
nästan
hur
många
som
helst
utöver
dem
också!
Jag
börjar
räkna
på
fingrarna,
alla
rara,
drivna,
påhittiga
och
roliga
människor
som
finns
här
-
det
tar
inte
slut,
inte
någon
gång!
Och
alla
finns
här.
På
den
här
lilla
platsen
på
jorden.
Beslutar
mig
för
att
använda
mitt
nuvarande
livsmantra
-
"you
can
have
it
all"
och
förstår
att
eftersom
energi
följer
tanke
och
det
man
vet
och
säger
skapar
verklighet
så
varför
välja?
Jag
kan
väl
för
tusan
rösta
på
alla
tre?
Iallafall
i
mitt
hjärta?
Och
när
det
gäller
själva
valet
och
den
lagliga
röstningen
kan
jag
lägga
ner
min
röst
kanske?
Det
finns
många
andra
som
kan
ta
hand
om
det
åt
oss,
röstandet
alltså.
Eller
också.
Egentligen.
Så
svårt
är
det
inte.
Om
man
måste
välja.
Om
man
verkligen
måste.
Då
kan
jag.
Och
den
jag
väljer
vet
det.
I
sitt
hjärta.
Det
är
det
viktigaste.
Men.
Jag
gläds
åt
mångfalden.
Åt
vädret
och
solen.
Och
åt
att
det
är
onsdag.
Och
ännu
en
pubkväll
på
Sätra
Brunn
att
njuta
av.
Än
så
länge
skiner
solen,
liksom
varje
onsdag
hittills
denna
sommar
och
hela
förra
sommaren.
Prognosen
ser
möjligen
lite
sämre
ut
men
vi
håller
bergfast
tag
i
vår
övertygelse
om
att
solen
regerar
över
brunnsgården!
Visfabriken
kommer
ikväll
och
grillbuffen
är
på
plats
och
själv
går
jag
väl
som
vanligt
runt
och
kramas
och
pratar
och
njuter.
Det
verkar
vara
mitt
jobb....
-
Fick
en
rar
kommentar
här
på
bloggen
häromdagen
av
en
som
tyckte
att
min
blogg
var
trygghetsskapande
:-)
Det
tycker
jag
var
rätt
kul.
Dessutom
fick
det
igång
min
ganska
varma
och
lite
trötta
hjärna.
Det
där
med
trygghet,
vad
är
det
egentligen?
Jag
är
nog
en
sån
som
ofta
har
gjort
val
som
inte
ser
så
trygga
ut
i
mitt
liv.
Utifrån
kanske
det
ser
ut
som
om
jag
bara
chansar
och
hoppar
och
går
emot
strömmen.
På
sätt
och
vis
gör
jag
nog
det.
Men
ibland
märker
jag
att
jag
verkligen
är
beroende
av
det
som
är
tryggt
för
mig.
Mitt
hem.
Min
familj.
Mina
vänner.
En
del
av
mina
saker.
Kanske
är
det
som
ändrat
sig
genom
åren
att
tryggheten
sitter
mer
på
insidan
nu
och
inte
är
lika
beroende
av
yttre
omständigheter.
Trygghet
känns.
På
insidan
liksom.
Den
handlar
nog
om
att
acceptera.
Både
att
jag
är
den
jag
är
och
att
jag
är
som
jag
är.
Och
att
saker
och
ting
är
som
de
är.
Det
som
händer,
det
händer
och
mitt
jobb
är
att
acceptera
och
vara
med
det.
Hantera,
kanske.
Stå
ut,
handlar
det
om
ibland.
Våga
ta
emot
och
njuta
kan
det
vara
andra
gånger.
Trygghet
är
att
kunna
lita
på
sig
själv.
Att
jag
reder
ut
det
mesta
som
händer.
Sen
kan
den
slås
i
spillror
ibland
när
det
händer
saker
som
är
för
svåra.
Men
på
något
sätt
byggs
den
sedan
sakta
tillbaka.
Lite
som
en
annan
egenskap
jag
sliter
med
rätt
ofta,
tilliten.
De
funkar
lite
på
samma
sätt.
Och
hänger
nog
ihop,
egentligen.
Fick
mig
ett
gott
skratt
häromdagen.
Min
kära
vän
L.
hade
en
liten
utläggning
om
hur
modig
och
enveten
hon
tyckte
att
jag
var,
att
jag
vågar
göra
min
grej
och
stå
för
sånt
som
inte
är
så
allmänt
accepterat.
Jag
hade
just
hjälpt
henne
med
en
sak...
Tack
snälla,
sa
jag.
Det
är
ju
bra.
Men
kanske
inte
alltid
så
lätt
för
omgivningen
att
leva
med,
kastade
jag
in
i
vanlig
"Kajsa-kan-inte-riktigt-ta-emot-beröm"
-stil.
Varvid
hennes
man
M.
som
också
är
en
kär
vän
sedan
många
år
lägger
upp
ett
riktigt
gapskratt.
"NÄE,
det
kan
jag
VERKLIGEN
förstå!!!"
säger
han
med
ALL
sympati
till
min
stackars
man
och
övrig
familj.
Hihi.
Ibland
förstår
jag,
med
plötslig
klarsyn,
hur
andra
kan
se
på
saker
och
ting!!
Så
han
ska
kanske
ha
medalj,
egentligen.
Min
man.
Och
mina
barn
också.
Fast
kanske
kan
det
vara
en
trygghet
också
att
veta
att
man
inte
vet.
Inte
har
en
aning
om
vad
ens
tossiga
mamma
ska
hitta
på
härnäst.
Eller
få
för
sig.
Eller
sätta
sitt
hjärta
i
pant
för.
Att
hon
gör
det,
det
vet
man.
Frågan
är
bara
på
vad
eller
med
vad.
Och
det
kanske
kan
kännas
tryggt?
Hur
som
helst.
Just
nu
står
jag
här
och
känner
mig
ganska
trygg.
Och
läste
just
ett
desperat
mail
från
vännen
A.
långt
bort
i
ett
annat
land.
Han
har
just
brutit
upp
med
sin
partner
och
är
fullkomligt
förtvivlad.
Tack
och
lov
ropar
han
på
hjälp.
Men
han
känner
sig
definitivt
inte
trygg
just
nu.
Så
jag
skickar
honom
så
mycket
kärlek
och
trygghet
jag
kan
och
hoppas
att
han
har
accepterandet
med
sig
rätt
så
nära.
Att
han
kan
plocka
fram
det
snart,
ur
spillrorna
av
det
som
var
hans
liv.
Och
jag
är
här
och
stödjer,
så
gott
jag
kan.
Bye
Bye
-
Igår
blev
livet
lite
fattigare
för
mig.
En
kär
vän
och
familjemedlem
är
borta.
Min
kära
gamla
katt
Stilton,
14
år,
försvann
när
jag
var
bortrest
för
ett
par
veckor
sedan.
Vi
har
letat,
kollat
att
han
inte
varit
instängd
någonstans,
ringt
grannarna
och
tittat
i
vägkanterna
vid
stora
vägen,
allt
utan
resultat.
Ytterligare
två
av
våra
fyra
katter
har
mest
hållit
sig
hemifrån
under
samma
tid
och
den
lilla
tokan
som
är
kvar
hemma
har
gått
och
jamat
och
skrikit
och
varit
lite
knepig.
Det
är
hon
i
allmänhet,
knepig
alltså,
så
vi
har
väl
inte
reagerat
så
mycket
på
det.
Igår
kom
de
äldre
kattdamerna
hem,
båda
två.
Lilla
tok-kattan
gick
och
jamade
som
vanligt.
Plötsligt
förstod
jag
att
de
försökte
säga
något
till
mig.
Att
det
var
något
de
behövde
mig
för
att
ta
hand
om.
De
såg
så
uppfordrande
på
mig,
var
och
en
på
sitt
sätt.
Och
hunden,
hon
har
också
gått
och
deppat
och
varit
lite
låg.
Jag
har
nog
mest
skyllt
det
på
värmen,
och
inte
tänkt
så
mycket.
Jag
är
bättre
på
att
lyssna
på
hästar
än
på
hundar
och
katter,
det
ska
erkännas.
Då
registrerade
min
olfaktoriska
minne
ett
intryck
som
inte
skulle
vara
där.
Det
HAR
luktat
lite
konstigt
nere
på
stallplan.
Magen
vred
till
och
jag
började
leta,
med
näsan
som
guide.
Och
jodå.
Vid
vedbohörnet,
helt
dold
i
det
höga
gräset
och
nässlorna,
där
låg
han.
Eller,
ja,
det
som
var
kvar
av
honom.
Skalet.
Som
naturen
redan
tagit
tillbaka,
till
större
delen.
Med
tårarna
strömmande
grävde
lilladottern
och
jag
en
grav
och
sen
transporterade
jag
utan
dotterns
hjälp
kvarlevorna
dit.
Han
började
sitt
liv
i
min
säng,
den
där
kära
gamla
katten.
Hans
första
sommar
tillbringade
han
och
hans
bror
sovande
tillsammans
med
mig.
Sen
har
han
troget
gått
här
på
gården,
utom
någon
lite
walkabout
när
han
var
ung.
Sista
vintern
flyttade
han
in,
det
har
jag
skrivit
om
förut.
En
dag
gick
han
resolut
bara
in
och
tog
plats
i
soffan.
Maken
som
anser
sig
själv
vara
katthatare
gick
faktiskt
med
på
det
hela
och
under
vintern
har
en
genuin
ömsesidig
uppskattning
och
vänskap
utvecklats
mellan
mannen
och
katten.
Men
nu
finns
han
inte
mer.
Det
är
så
sorgligt.
Visserligen
vet
jag
att
det
är
bara
skalet
som
är
kvar
och
att
hans
kattsjäl
är
i
de
sälla
jaktmarkerna
där
den
fortsätter
sitt
eviga
och
lyckliga
liv.
Trots
det
fattas
han
mig
i
den
här
existensen,
hans
lilla
"mjau"-läte
när
han
plötligt
hoppar
upp
i
knät
på
en,
dieselmotorn
som
spinnande
kommer
upp
i
sängen
på
nätterna
och
den
ständiga,
vänliga,
lugna
närvaron
av
en
stor,
svart
katt
omkring
oss.
Han
fattas
mig.
Väldigt
mycket.
Ändå
är
det
skönt
att
veta.
Att
inte
behöva
fundera
över
vart
han
har
tagit
vägen
eller
hur
han
har
det
.
Nu
vet
vi.
Och
kan
sörja
ifred.
Och
berätta
för
lilla
tok-kattan
att
nu
får
hon
spotta
upp
sig
och
bli
lite
gosig
så
vi
har
någon
att
klappa!
Hon
är
ju
lika
helsvart
som
han.
Men
förstås,
samma
sak
blir
det
aldrig....
och
snart
ska
det
bli
åska!
Lite
regn
kan
behövas!
Och
datorerna
hemma
är
urdragna
-
tji
fick
du,
åskelände!
-
Efter
att
ha
flutit
runt
och
varit
mer
eller
mindre
ledig
några
veckor
har
allvaret
kört
igång
nu.
Eller,
så
allvarligt
är
det
väl
egentligen
inte.
Det
är
roligt
att
jobba.
Jag
har
turen
att
ha
bara
roliga
jobb.
Det
kan
ju
bero
på
att
jag
är
både
lite
lat
och
kinkig.
Och
att
jag
är
anställd
av
mig
själv.
Så
jag
gör
det
jag
vill
göra
och
tar
åt
mig
sådana
uppdrag
som
jag
är
bra
på
och
som
är
kul.
Fantastiskt
nog
så
finns
det
alldeles
tillräckligt
med
sådana!
Däremot
räcker
ju
inte
tiden
till.
Jag
längtar
så,
ut
i
solen,
hela
tiden.
Det
är
som
om
jag
inte
kan
få
nog.
Kanske
har
den
långa
vintern
gjort
sitt
till.
Batterierna
i
min
organism
var
så
urladdade
att
de
inte
kan
få
nog
av
den
underbara
påfyllning
som
solenergin
ger.
Jag
blir
inte
ens
för
varm,
jag
svettas
och
dricker,
men
mår
bara
bra.
Fast,
förstås,
när
man
sitter
inne
i
en
varm
reception,
då
kan
det
bli
lite
väl
hett.
Sådär
så
huvudmaskineriet
börjar
gå
lite
sakta,
liksom.
Jag
tror
ni
känner
igen
det...
Men
att
både
jobba
och
hinna
med
allt
det
andra,
det
är
alltid
lika
svårt.
Dessutom
insåg
jag
till
min
förskräckelse
att
jag
faktiskt
har
väldigt
mycket
att
göra,
nu
när
jag
körde
igång
igen.
Dels
en
massa
bokade
tider
och
en
massa
annat
jobb
som
sparat
ihop
sig
till
ett
nätt
litet
berg...
Men,
nätterna
är
svala
och
långa
och
det
är
bara
att
ta
det,
en
sak
i
taget,
så
kommer
jag
nog
ner
till
botten
av
det
hela
om
en
månad
ungefär.
Alldeles
lagom
till
dess
det
behöver
vara
klart.
Men
så
mycket
tid
att
skriva
och
reflektera
och
fundera
får
jag
inte.
Och
min
segdragna
kamp
med
tekniken
fortsätter.
Vet
inte
hur
många
timmar
jag
suttit
i
telefon
med
olika
supportlinjer
och
skrivit
mail
och
suttit
och
krånglat
och
slitit
mitt
hår.
Mest
är
det
nya
kassalagen
som
ställer
till
det
för
mig
och
andra
just
nu.
Många
företag
har
fått
problem
att
få
de
nya
eller
gamla
systemen
att
funka
på
nya
sätt.
Ofärdiga
produkter
går
ut
och
det
blir
mest
pannkaka
av
alltihop.
Men,
men
-
det
borde
ordna
sig.
Skulle
vilja
skicka
en
stor
ros
till
en
kille
som
heter
Kristofer
på
Speedlegers
support
i
västsverige
nånstans,
han
har
varit
helt
fantastisk
och
TILL
SLUT
lyckats
hjälpa
mig
att
få
iordning
på
det
som
ett
annat
stort
västsvenskt
ekonomiprogramföretag
har
ställt
till.
Tack!
Så,
njut
av
solen
och
sommaren
åt
mig
nu
när
jag
får
"sitta
inne"
en
tid
och
var
rädda
om
er
där
ute.
Snart
är
det
höst
och
vinter
igen
och
det
är
väl
bara
att
vara
beredd
på
det
värsta!
Kram!
-
Så
blev
jag
borta
igen.
Åkte
ut
i
skogen
några
dagar
för
att
sjunga.
Visste
att
jag
skulle
till
skogen,
men
inte
hur
totalt
i
skogen
det
var.
En
vacker
gammal
gård
vid
en
sjö
där
inget
förutom
fåglarna
och
den
enda
bilen
som
körs
förbi
per
dag
hörs.
En
medsångare
med
elallergi
gjorde
att
mobilerna
fick
stanna
i
bilen
en
bit
bort
och
inga
datorer
eller
andra
tekniska
saker
fanns
med.
Skönt
på
ett
sätt.
Befriande.
Lite
arbetsamt
att
få
syn
på
sitt
eget
beroende
av
dylika
saker.
Ännu
ett
steg
i
min
väg
ifrån
tekniken
kanske.
Det
som
väntar
där,
bortom
tillgängligheten
och
uppkopplingen
är
faktiskt
väldigt
skönt.
Där
väntar
jag!
Tiden
med
mig
själv.
Stillheten.
Närvaron.
Vakenheten.
Jag
är.
Jag
finns.
Jag
har
sköljt
mig
på
insidan.
Renats,
inifrån
och
ut.
Alla
sånger,
alla
ljud,
alla
stämmor,
alla
vibrationer
har
skakat
om
mitt
system
och
spolat
bort
en
massa
onödigheter.
Druckit,
sprungit
på
toa,
andats,
sjungit,
gråtit
någon
skvätt
när
något
berört
i
sången,
badat
och
simmat.
Rensat.
Kvar
blev
någon
jag
inte
träffat
på
länge,
mitt
i
all
upptagenhet
och
varande
för
andras
räkning.
En
person
jag
faktiskt
har
ganska
lätt
att
stå
ut
med,
när
det
finns
tid
och
utrymme.
En
rätt
lugn
och
glad
människa
med
stor
förnöjsamhet
och
uppskattning
för
det
lilla.
Det
är
också
jag.
Så
nu,
färdigsjungen,
lite
småhes
och
väldigt
väl
till
mods
är
jag
hemma
vid
min
dator
igen.
Lagom
för
att
upptäcka
att
det
nog
är
dags
att
dra
ur
igen,
för
det
känns
lite
åsktätt
i
atmosfären.
Men
nu
är
min
semester
slut
och
jag
ska
hålla
mig
mestadels
på
hemmaplan
och
göra
lite
nytta
här
och
där.
Så
lite
flitigare
med
bloggen
ska
jag
bli.
Och
jag
ska
försöka
lära
mig
det
här
med
bilder
lite
bättre.
Det
kan
liva
upp.
Må
gott
i
hettan!