Blogg - publik

Kajsas Sala

• Prenumerera på inlägg

Blogginlägg

1. Så mycket av det goda!

   • 28 jul 2010 12:13
   Så årets stora händelse, eller nåt? Iallafall. Salaambassadör. Yihaa! Tre nominerade som vanligt. Så långt allt väl. Men sen....
   
   HUR I HELA FRIDEN SKA JAG KUNNA VÄLJA MELLAN DESSA TRE???
   
   Alla tre väldigt nära mitt hjärta. Fantastiska människor med enormt engagemang, stor kärlek till människor och utveckling av goda saker, fantastisk förmåga att få saker att hända och få andra med sig. Hur ska man kunna välja? Hur ska jag kunna välja?
   
   Jag slås av hur glad jag faktiskt är över min lilla stad. Här finns inte bara dessa tre härliga människor, Charlie, Caroline och Bertil utan nästan hur många som helst utöver dem också! Jag börjar räkna på fingrarna, alla rara, drivna, påhittiga och roliga människor som finns här - det tar inte slut, inte någon gång! Och alla finns här. På den här lilla platsen på jorden.
   
   Beslutar mig för att använda mitt nuvarande livsmantra - "you can have it all" och förstår att eftersom energi följer tanke och det man vet och säger skapar verklighet så varför välja? Jag kan väl för tusan rösta på alla tre? Iallafall i mitt hjärta? Och när det gäller själva valet och den lagliga röstningen kan jag lägga ner min röst kanske? Det finns många andra som kan ta hand om det åt oss, röstandet alltså.
   
   Eller också. Egentligen. Så svårt är det inte. Om man måste välja. Om man verkligen måste. Då kan jag. Och den jag väljer vet det. I sitt hjärta. Det är det viktigaste.
   
   Men. Jag gläds åt mångfalden. Åt vädret och solen. Och åt att det är onsdag. Och ännu en pubkväll på Sätra Brunn att njuta av. Än så länge skiner solen, liksom varje onsdag hittills denna sommar och hela förra sommaren. Prognosen ser möjligen lite sämre ut men vi håller bergfast tag i vår övertygelse om att solen regerar över brunnsgården! Visfabriken kommer ikväll och grillbuffen är på plats och själv går jag väl som vanligt runt och kramas och pratar och njuter. Det verkar vara mitt jobb....
   
   • 0 kommentarer

2. Trygghet och sånt...

   • 18 jul 2010 16:13
   Fick en rar kommentar här på bloggen häromdagen av en som tyckte att min blogg var trygghetsskapande :-) Det tycker jag var rätt kul. Dessutom fick det igång min ganska varma och lite trötta hjärna. Det där med trygghet, vad är det egentligen?
   
   Jag är nog en sån som ofta har gjort val som inte ser så trygga ut i mitt liv. Utifrån kanske det ser ut som om jag bara chansar och hoppar och går emot strömmen. På sätt och vis gör jag nog det. Men ibland märker jag att jag verkligen är beroende av det som är tryggt för mig. Mitt hem. Min familj. Mina vänner. En del av mina saker. Kanske är det som ändrat sig genom åren att tryggheten sitter mer på insidan nu och inte är lika beroende av  yttre omständigheter.
   
   Trygghet känns. På insidan liksom. Den handlar nog om att acceptera. Både att jag är den jag är och att jag är som jag är. Och att saker och ting är som de är. Det som händer, det händer och mitt jobb är att acceptera och vara med det. Hantera, kanske. Stå ut, handlar det om ibland. Våga ta emot och njuta kan det vara andra gånger. Trygghet är att kunna lita på sig själv. Att jag reder ut det mesta som händer. Sen kan den slås i spillror ibland när det händer saker som är för svåra. Men på något sätt byggs den sedan sakta tillbaka. Lite som en annan egenskap jag sliter med rätt ofta, tilliten. De funkar lite på samma sätt. Och hänger nog ihop, egentligen.
   
   Fick mig ett gott skratt häromdagen. Min kära vän L. hade en liten utläggning om hur modig och enveten hon tyckte att jag var, att jag vågar göra min grej och stå för sånt som inte är så allmänt accepterat. Jag hade just hjälpt henne med en sak... Tack snälla, sa jag. Det är ju bra. Men kanske inte alltid så lätt för omgivningen att leva med, kastade jag in i vanlig "Kajsa-kan-inte-riktigt-ta-emot-beröm" -stil. Varvid hennes man M. som också är en kär vän sedan många år lägger upp ett riktigt gapskratt. "NÄE, det kan jag VERKLIGEN förstå!!!" säger han med ALL sympati till min stackars man och övrig familj. Hihi. Ibland förstår jag, med plötslig klarsyn, hur andra kan se på saker och ting!!
   
   Så han ska kanske ha medalj, egentligen. Min man. Och mina barn också. Fast kanske kan det vara en trygghet också att veta att man inte vet. Inte har en aning om vad ens tossiga mamma ska hitta på härnäst. Eller få för sig. Eller sätta sitt hjärta i pant för. Att hon gör det, det vet man. Frågan är bara på vad eller med vad. Och det kanske kan kännas tryggt?
   
   Hur som helst. Just nu står jag här och känner mig ganska trygg. Och läste just ett desperat mail från vännen A. långt bort i ett annat land. Han har just brutit upp med sin partner och är fullkomligt förtvivlad. Tack och lov ropar han på hjälp. Men han känner sig definitivt inte trygg just nu. Så jag skickar honom så mycket kärlek och trygghet jag kan och hoppas att han har accepterandet med sig rätt så nära. Att han kan plocka fram det snart, ur spillrorna av det som var hans liv. Och jag är här och stödjer, så gott jag kan.
   Bye Bye
   • 1 kommentarer

3. Kattsorg

   • 17 jul 2010 15:08
   Igår blev livet lite fattigare för mig. En kär vän och familjemedlem är borta. Min kära gamla katt Stilton, 14 år, försvann när jag var bortrest för ett par veckor sedan. Vi har letat, kollat att han inte varit instängd någonstans, ringt grannarna och tittat i vägkanterna vid stora vägen, allt utan resultat. Ytterligare två av våra fyra katter har mest hållit sig hemifrån under samma tid och den lilla tokan som är kvar hemma har gått och jamat och skrikit och varit lite knepig. Det är hon i allmänhet, knepig alltså, så vi har väl inte reagerat så mycket på det.
   
   Igår kom de äldre kattdamerna hem, båda två. Lilla tok-kattan gick och jamade som vanligt. Plötsligt förstod jag att de försökte säga något till mig. Att det var något de behövde mig för att ta hand om. De såg så uppfordrande på mig, var och en på sitt sätt. Och hunden, hon har också gått och deppat och varit lite låg. Jag har nog mest skyllt det på värmen, och inte tänkt så mycket. Jag är bättre på att lyssna på hästar än på hundar och katter, det ska erkännas.
   
   Då registrerade min olfaktoriska minne ett intryck som inte skulle vara där. Det HAR luktat lite konstigt nere på stallplan. Magen vred till och jag började leta, med näsan som guide. Och jodå. Vid vedbohörnet, helt dold i det höga gräset och nässlorna, där låg han. Eller, ja, det som var kvar av honom. Skalet. Som naturen redan tagit tillbaka, till större delen. Med tårarna strömmande grävde lilladottern och jag en grav och sen transporterade jag utan dotterns hjälp kvarlevorna dit.
   
   Han började sitt liv i min säng, den där kära gamla katten. Hans första sommar tillbringade han och hans bror sovande tillsammans med mig. Sen har han troget gått här på gården, utom någon lite walkabout när han var ung. Sista vintern flyttade han in, det har jag skrivit om förut. En dag gick han resolut bara in och tog plats i soffan. Maken som anser sig själv vara katthatare gick faktiskt med på det hela och under vintern har en genuin ömsesidig uppskattning och vänskap utvecklats mellan mannen och katten.
   
   Men nu finns han inte mer. Det är så sorgligt. Visserligen vet jag att det är bara skalet som är kvar och att hans kattsjäl är i de sälla jaktmarkerna där den fortsätter sitt eviga och lyckliga liv. Trots det fattas han mig i den här existensen, hans lilla "mjau"-läte när han plötligt hoppar upp i knät på en, dieselmotorn som spinnande kommer upp i sängen på nätterna och den ständiga, vänliga, lugna närvaron av en stor, svart katt omkring oss. Han fattas mig. Väldigt mycket. Ändå är det skönt att veta. Att inte behöva fundera över vart han har tagit vägen eller hur han har det . Nu vet vi. Och kan sörja ifred. Och berätta för lilla tok-kattan att nu får hon spotta upp sig och bli lite gosig så vi har någon att klappa! Hon är ju lika helsvart som han. Men förstås, samma sak blir det aldrig.... och snart ska det bli åska! Lite regn kan behövas! Och datorerna hemma är urdragna - tji fick du, åskelände!
   • 0 kommentarer

4. Jobbsommar

   • 16 jul 2010 13:49
   Efter att ha flutit runt och varit mer eller mindre ledig några veckor har allvaret kört igång nu. Eller, så allvarligt är det väl egentligen inte. Det är roligt att jobba. Jag har turen att ha bara roliga jobb. Det kan ju bero på att jag är både lite lat och kinkig. Och att jag är anställd av mig själv. Så jag gör det jag vill göra och tar åt mig sådana uppdrag som jag är bra på och som är kul. Fantastiskt nog så finns det alldeles tillräckligt med sådana!
   
   Däremot räcker ju inte tiden till. Jag längtar så, ut i solen, hela tiden. Det är som om jag inte kan få nog. Kanske har den långa vintern gjort sitt till. Batterierna i min organism var så urladdade att de inte kan få nog av den underbara påfyllning som solenergin ger. Jag blir inte ens för varm, jag svettas och dricker, men mår bara bra. Fast, förstås, när man sitter inne i en varm reception, då kan det bli lite väl hett. Sådär så huvudmaskineriet börjar gå lite sakta, liksom. Jag tror ni känner igen det... Men att både jobba och hinna med allt det andra, det är alltid lika svårt.
   
   Dessutom insåg jag till min förskräckelse att jag faktiskt har väldigt mycket att göra, nu när jag körde igång igen. Dels en massa bokade tider och en massa annat jobb som sparat ihop sig till ett nätt litet berg... Men, nätterna är svala och långa och det är bara att ta det, en sak i taget, så kommer jag nog ner till botten av det hela om en månad ungefär. Alldeles lagom till dess det behöver vara klart.
   
   Men så mycket tid att skriva och reflektera och fundera får jag inte. Och min segdragna kamp med tekniken fortsätter. Vet inte hur många timmar jag suttit i telefon med olika supportlinjer och skrivit mail och suttit och krånglat och slitit mitt hår. Mest är det nya kassalagen som ställer till det för mig och andra just nu. Många företag har fått problem att få de nya eller gamla systemen att funka på nya sätt. Ofärdiga produkter går ut och det blir mest pannkaka av alltihop. Men, men - det borde ordna sig. Skulle vilja skicka en stor ros till en kille som heter Kristofer på Speedlegers support i västsverige nånstans, han har varit helt fantastisk och TILL SLUT lyckats hjälpa mig att få iordning på det som ett annat stort västsvenskt ekonomiprogramföretag har ställt till. Tack!
   
   Så, njut av solen och sommaren åt mig nu när jag får "sitta inne" en tid och var rädda om er där ute. Snart är det höst och vinter igen och det är väl bara att vara beredd på det värsta! Kram!
   
   
   • 0 kommentarer

5. Sommartider

   • 10 jul 2010 15:05
   Så blev jag borta igen. Åkte ut i skogen några dagar för att sjunga. Visste att jag skulle till skogen, men inte hur totalt i skogen det var. En vacker gammal gård vid en sjö där inget förutom fåglarna och den enda bilen som körs förbi per dag hörs. En medsångare med elallergi gjorde att mobilerna fick stanna i bilen en bit bort och inga datorer eller andra tekniska saker fanns med.
   
   Skönt på ett sätt. Befriande. Lite arbetsamt att få syn på sitt eget beroende av dylika saker. Ännu ett steg i min väg ifrån tekniken kanske. Det som väntar där, bortom tillgängligheten och uppkopplingen är faktiskt väldigt skönt. Där väntar jag! Tiden med mig själv. Stillheten. Närvaron. Vakenheten. Jag är. Jag finns.
   
   Jag har sköljt mig på insidan. Renats, inifrån och ut. Alla sånger, alla ljud, alla stämmor, alla vibrationer har skakat om mitt system och spolat bort en massa onödigheter. Druckit, sprungit på toa, andats, sjungit, gråtit någon skvätt när något berört i sången, badat och simmat. Rensat. Kvar blev någon jag inte träffat på länge, mitt i all upptagenhet och varande för andras räkning. En person jag faktiskt har ganska lätt att stå ut med, när det finns tid och utrymme. En rätt lugn och glad människa med stor förnöjsamhet och uppskattning för det lilla. Det är också jag.
   
   Så nu, färdigsjungen, lite småhes och väldigt väl till mods är jag hemma vid min dator igen. Lagom för att upptäcka att det nog är dags att dra ur igen, för det känns lite åsktätt i atmosfären. Men nu är min semester slut och jag ska hålla mig mestadels på hemmaplan och göra lite nytta här och där. Så lite flitigare med bloggen ska jag bli. Och jag ska försöka lära mig det här med bilder lite bättre. Det kan liva upp. Må gott i hettan!
   
   • 1 kommentarer