Att silver funnits i Sala är välkänt. Mera dolt i historien är att det även har funnits en koppargruva i Sala.
Mitt i ett av Salas grönområden, intill elljusspåret, i skogen mellan Aspenstorp och Ökebron finns resterna av koppargruvan.
Numera ett vattenfyllt gruvhål med mossbeväxta varphögar kringkastade i den lummiga grönskan.
Här låg Pehrs koppargruva och här har hela 31 ton ren koppar frigjorts från det malmrika urberget.

Gruvhålet får säkert inte många människor att reagera. Idag ser det mer ut som en vacker skogstjärn, men förrädiskt djup. Hur djup tycks ingen veta.
Inte heller de kringkastade varphögarna förvånar – det är ju en typisk syn i Salatrakten. Men tittar man närmare på stenarna så ser man den ärgade kopparkisen.
Gruvan är i det närmaste bortglömd, inte mycket finns bevarat i skrift. Vid en första anblick ser den också ut att ha legat otillgängligt till. Hur transporterades malmen härifrån?
Svaret är att när Pehrs koppargruva hade sin storhetstid låg den faktiskt centralt till, med färdvägar ända fram till fyndplatsen.

Hektiskt period
Koppargruvan har en kort men hektisk historia. Den öppnades kring sekelskiftet 1800, vid en tid då silvergruvan sedan några decennier haft problem. Silvret började ta slut.
Inte mycket om denna gruvas historia finns bevarat, men i J H Forselles berättelse om ”Sala Silfververk” från 1818 finns gruvan omnämnd:
Pehrs koppargruva drevs till 1806 med ”mycken fördel” står att läsa. Men sedan med förlust.
Nio års brytning gav 206 skeppund koppar (31 ton). Ett krut- och redskapslager anlades intill schaktet. Ett varpbygge med tak av timmer och dörr med järnsmide.
Körvägarna åt olika håll är fortfarande tydliga liksom vandringsstigarna mot Ökebron och Styrars.

Hur djup?
Gruvan är som nämnts helt vattenfylld och hur den en gång såg ut tycks ingen veta. Men klart är att den måste haft ett djup av ansenligt mått. Av de övervuxna varphögarna i terrängen kan man få sig en bild: ett par tusen kvadratmeter omkring gruvhålet är fyllda med gråvarp och alltså är det åtskilliga kubikmeter som forslats upp ur hålet, troligen med hjälp av hästvindor.
På gamla kartor kan man se att upp hit fanns också en väg. En väg som gick till silvergruvan och som än i dag finns kvar.

Rödfärgsbruk
Tack vare Pehrs koppargruva och kanske även tack vare ett par andra kopparfyndigheter, i Stampers, Nyberg och Saladamm, växte det även upp en annan industri i Sala. Men som även den sedan länge är nedlagd.
Vid Dalhem, alltså ”gamla” Dalhem, intill Ökebron, startades ett rödfärgsbruk. Koppar används ju vid rödfärgstillverkning, när kopparkloriden bränns får man fram den oxidfärg som behövs för den, här i Sverige, så traditionella stugfärgen.

Inget bevarat
Det tycks inte heller finnas så mycket bevarat i skrift om det gamla rödfärgsbruket. Men i Näsmarks bok om Sala finns det nämnt. Där står att en av stadens handelsmän, Carl Ulrik Arpi, förvärvade varphögarna vid Dalhem.
Enligt Magistratens rapporter ”torde dock driften ej hava pågått länge”. Koppargruvan sinade ju också 1806.
Men i andra gamla handlingar kan man läsa att Kokmansgruvorna – intill Dalhem – ”sovrades på rödfärg”. Kokmansgruvorna var urgamla ödesgruvor.
I Forselles ”Berättelse om Sala Silfververk” står att läsa:
Kokmansgrufvorna vid Ökebron, hvilkas varp nu sofras på Rödfärg. Vid sofringen finnes att de hållit en rödslagsblandad Blyglans, Svafvelkes och något Kopparkes.
På de idag bitvis igenvuxna gamla vägarna var det en gång för länge sedan en livlig trafik. Mycket svett har krävts för att forsla den tunga malmen, svett som idag utsöndras av motionärer som tar sig fram på elljusspåret som delvis anlagts på den gamla vägen.

Insänt av Jan-Erik Eriksson