När jag ringer för att boka in en intervju, håller han som bäst på med att putsa fönstren. ”Men kom efter klockan ett, då är det klart”.
Han är en pigg 90-åring och ser inte en dag äldre ut än 70.
– Jo, folk säger att jag ser ung ut, men det betyder inte att jag är kärnfrisk och helt utan krämpor, säger han och skrattar.
Kanske finns förklaringen i att han jobbat med kroppen och i många år dragit ut i skogen med sina jaktkompisar.
Han växte upp i Enåker som Albert Andersson.

Men det namnet ställde till det ordentligt när han kom till storstan.
– Jag var med om många förväxlingar. En gång skulle polisen till och med hämta mig.
1960 gav han upp och bytte namn till Kennard.
Efter skolåren i Enåker började han jobba i skogen fram till värnplikten.
– Men den blev mycket längre än väntat. Jag var inkallad i tre år, från 1941 till och med 1943.
Efter militäråren började han en anställning i en lantbrukssmedja hemmavid.
– Jag blev smed och jobbade på Sörlings i Märsta och därefter i Sandviken.
Men storstaden med dess möjligheter drog igen.

I Stockholm fanns massor av arbeten, men det var dåligt med bostäder.
– Jag fick tag i en liten lägenhet och började sedan arbeta på Roslagens järnvägsverkstäder. När företaget köptes upp av staten fick Albert anställning på Miloverkstaden i Ursvik. Där var han också sekreterare i verkstadsklubben.
– När Miloverkstaden stängdes hade jag bara tre år kvar till pensionen och fick jobb på Arméns tekniska skola som materialförvaltare.
– Det var tre väldigt bra och lättsamma år. Jag som hela mitt yrkesliv slitit. Så dum jag varit, tänkte jag, säger han och skrattar.

Sedan ungdomen i Enåker har han jagat.
– Först var det i Enåker. Under Stockholmsåren var jag medlem i ett jaktlag i Östanå.
När han 1985 återvände till hemtrakterna och bosatte sig i Sala gick han med i ett jaktlag i barndomstrakten.
– Men sedan blev det dyrare arrende och sämre med vilt så jag lade av och det gick faktiskt bra, säger han och ser nästan förvånad ut.
Fortfarande har han kontakt med gamla jaktkamrater.
– En av kamraterna har sagt att han gärna tar emot alla mina jakttroféer, för det är ingen av mina arvingar som vill ha, säger han och ler.
I Enåker har han en syster med familj.
Hans äldsta syster gick bort redan 1944 i en eldsvåda.
Albert har varit gift två gånger, men båda fruarna är borta nu och han har inga barn.

Hur har livet varit så här långt?
– Jag har haft ett bra liv, jag ska inte klaga.
Men förra året var det nära att livet tog slut.
– Jag var så fruktansvärt trött och ringde till familjeläkaren. Där fick jag svaret att ta två Alvedon och vila.
När han senare träffade en bekant på gatan frågade hon genast om Albert var sjuk. Hon såg på honom att det var något som var fel.
– Hon sa åt mig att ringa igen, men jag ville inte. Dagen därpå hotade hon med ambulans och så kom jag in. Det visade sig vara hjärtinfarkt. Där hade jag tur. Nu går jag en timme varje dag.
Han kommer att vara bortrest under födelsedagen.