När Gunnar Sevelins son Per fyllde fem år fick han en motorcykel. När Gunnar själv var fem låg han på sanatoriet i Västerås, tvångsmatades, låg fastspänd i sin säng och straffades genom att stängas in i en mörk garderob. I dag fyller han 65 år.

Han rör sig inte så snabbt, med en krånglande höft som väntar på operation. Många år med träskor på ett stengolv sätter sina spår, men Gunnar trivdes med sitt jobb på järnaffären i Norberg. Han började 1960 som springpojke och avverkade titlar som biträde, frampackare, dataansvarig, inköpschef och platschef innan han 2007 gick i förtidspension på grund av högt blodtryck.
Två barn har han och hustrun Anne, och Gunnar minns med glädje hur han och Per hade motorcyklar som gemensamt intresse när sonen var yngre. Delar av sin egen barndom kan han dessvärre aldrig glömma.
– Jag var fem år när jag låg med fyrtio graders feber i två veckor. Jag fick diagnosen tuber-
kulos, tbc, och åkte med min pappa i taxi till sanatoriet i Västerås där jag blev kvar i ett halvår. Läkarna gav mig 50 procent chans att överleva.

Han tystnar och tar sats. Det har tagit honom 60 år att till slut berätta öppet om sin mardröm.

– Det var kvinnorna i femtioårsåldern som var värst. Två stycken höll fast mig, en öppnade min mun och en annan tvingade i mig gröt. Om man spydde upp det var det bara att peta i sig det igen, säger han med darrande röst.
Fortfarande tål han inte lukten av gröt, och under åren då Gunnar var delaktig vid sonens motorcykeltävlingar var han tvungen att gå ut när ungdomarna skulle äta frukost.
Han minns inte att han lekte med de andra fem barnen på salen.
– Det fanns inga leksaker. Och om vi ställde till något litet bus spände de fast oss och körde in sängen i en mörk garderob. Där kunde man få ligga i flera timmar. Och de sa att om man berättade för någon hemma skulle våra föräldrar aldrig mer komma och hälsa på.

Vad tänkte du när du låg där inne?
– Ja, vad tänker man? Jag fick panik, och det sitter i mig fortfarande. Att stå i en hiss full med folk fixar jag inte, och om jag måste åka buss kan jag inte sitta vid fönstret utan måste sitta vid gången. Så jag kan komma därifrån.

I ett halvår låg Gunnar på sanatoriet. En del av lungan blev förstörd, och ett återfall och de många återbesöken efteråt gjorde att han inte kunde börja skolan förrän vid åtta års ålder.

Berättade du något för dina föräldrar när du kom hem?
– Det minns jag inte. Jag var nog mest glad över att få vara hemma igen.
Det han däremot minns är de stora balkongerna, där barnen kördes ut i sina sängar för att få frisk luft. Fastspända förstås.
– Vi hade ett slags förkläden på oss med band under sängen. Så vi kunde röra oss lite men inte komma loss. Ofta spändes vi fast hela dygn.
Men mitt i allt mörker fanns ett ljus, i form av en yngre nattsköterska.
– Jag kommer inte ihåg hur hon såg ut, men jag minns att hon kom som en ängel, berättar Gunnar med värme i rösten och ritar upp en gestalt strax framför sitt ansikte.
– Hon frågade mig om jag ville ha något att äta, och gav mig saftsoppa om jag ville ha det. De yngre sköterskorna var oftast bättre.

Inte förrän i 40-årsåldern kom han till insikt om varför han mådde dåligt. Han fick akupunktur för sin dåliga höft och märkte att det hjälpte även mot de psykiska smärtorna, och han blev avslappnad och lugn.
Det tog närmare tjugo år innan hustrun Anne fick höra om alla hemskheter Gunnar var med om i sin barndom. Ibland var han ju tvungen att förklara sig varför han betedde sig som han gjorde.
Han skrattar till.
– Jag minns när vi skulle flyga till USA där vår dotter Anna-Karin bor. Jag kunde inte sitta kvar på min trånga plats utan gick först på toaletten, sedan hjälpte jag flygvärdinnorna att räkna kassan till taxfree, berättar han leende.

För han har varit tvungen att anpassa sig. Dottern och barnbarnen träffar han alldeles för sällan på grund av klaustrofobin, besöket i det mäktiga Sears Tower i Chicago fick han strunta i och nätterna är ofta ångestfyllda.
– Öroninflammation var en av följdsjukdomarna av tbc, och etern man fick under operation gav mig mardrömmar. De återkommer fortfarande om nätterna, säger han och ser ut genom fönstret till sin och hustruns
lägenhet.
Gunnar har inte pratat med någon psykolog om detta, även om han kan tänka sig att det hade varit en bra idé. Visst hyser han agg mot dem som behandlade honom illa, men att ställa sjukvården till svars har han släppt tanken på.
– Det finns inga bevis, och de som gjorde detta är borta sedan länge.

Gunnar har dock en speciell anledning till att gå ut med sin berättelse nu.
– Jag skulle gärna vilja ha kontakt med andra som varit med om det här. Jag känner inte till någon annan, men det kom ju barn och unga från hela Västmanland till Västerås.
Han har aldrig återvänt till sanatoriet, men har sett något reportage om det på Tvärsnytt. Nu är huset rivet, men någon önskan att åka dit och se platsen har han aldrig haft.
I Sverige i dag är vi förskonade från dylika institutioner, men Gunnar berättar om dokumentärerna han sett om barnhemmen i Rumänien.
– Det är knappt så man orkar tänka på det. Ingen ska behöva ha det så, säger han nedslaget.
För att dra sitt strå till stacken har Gunnar och Anne i många år deltagit i Postkodlotteriet, där en stor del av pengarna går till välgörenhet för barn.
Några storvinster har de inte fått.
– Men det gör ingenting. Jag känner att jag gör en god sak samtidigt.

Carola Blank