Kerstin växte upp och gick i skolan i Sala. År 1945 flyttade hon till Uppsala. Hon gifte sig med Harry Engelbertsson på allhelgonahelgen 1947, en mycket populär tidpunkt på året för vigslar på den tiden.
Familjen växte sedan med barnen Yvonne, Eva och Marie. Första åren bodde familjen på Norrtäljegatan i Uppsala, i närheten av där Musikens hus numera finns. Sedan blev det flytt till en större lägenhet på Täljstensvägen i stadsdelen Eriksberg med naturens alldeles in på knutarna. Kerstin och Harrys längtan till naturen gjorde att man uppförde ett fritidshus i Funbo strax utanför Uppsala.

Sömnad och konfektion var den röda tråden i Kerstins yrkesliv. Redan efter avslutad skolgång var hon på flera ställen i Sala och lärde sig sömnad. För många unga kvinnor i Kerstins generation var sömmerska ett framtidsyrke. Men det blev inom försäljning av konfektion hon kom att verka i Uppsala i flera sammanhang. Sin längsta anställning hade hon på varuhuset Wessels (B&W) konfektionsavdelning. Intresset för sömnad behöll hon livet ut.
I samband med att Harry uppnått pensionsålder 1986 så valde Kerstin, som var tre år yngre, att sluta sin anställning i förtid för att få mera tid tillsammans – och att flytta till Sala och bosätta sig i Kerstins barndomshem Skogsbo. Att bryta upp efter så många år i Uppsala uppfattade nog en del som en stor omställning, men också en utmaning. Med facit i hand så trivdes de mycket bra som ”nygamla” Salabor.
Bakom Kerstins lågmälda och ibland försynta framtoning fanns hennes sätt att tänka och arbeta strukturerat, organiserat och målinriktat, oavsett vad det kunde handla om.
Mitt mest personliga minne av Kerstin, var när hon hade ett stort matkalas på sin 70-årsdag i december 1994, bara några dagar efter jordfästningen av Harry. Jag frågade henne lite diskret hur hon kunde ha den mentala styrkan att klara av detta. Hon svarade då med de tänkvärda orden: ”Man får hålla isär livets olika skeden – det har jag alltid gjort och då går det bra. I dag gläds vi över att jag får vara frisk och ha huset fullt av folk”.
Det kända talesättet att ”barnbarnen är livets efterrätt” gällde i högsta grad Kerstin. Byråer och väggar pryddes allt mera av fotografier av den växande familjen och var en stor källa till glädje för Kerstin.
Kerstin lämnar många fina minnen efter sig också i form av angenäma smakupplevelser. Hennes sillinläggningar, stekar, vitlöksdoftande potatisgratänger, fluffiga omeletter, Janssons frestelser på Kerstins vis, är bara några exempel på vad som stod i en klass för sig, liksom det efterföljande kaffet och hennes bakverk.
Kerstin lät sig intervjuas till ”Bygdeboken - Sala kommun 2009”. Här lämnade hon sakliga och informativa upplysningar från sitt liv och barndomshem precis som det anstod hennes noggrannhet.
Mina tankar går till Kerstins barn och barnbarn och deras familjer.

Bob Engelbertsson