Blogg - publik

Stafettbloggen

Blogginlägg

1. I ett hav av skrikande flickor
   Krockar mina drömmar med samhällets syn på mig? Skulle inte tro det. Eller ja kanske lite. Jag är en kvinna, jag vill jobba med medicin, jag vill forska och jag vill en dag få nobelpriset för att jag har lyckats få fram en fantastik lösning på cancergåtan. Det kanske krockar på samhällets syn på mig, framförallt med tanke på att jag inte är man vilket de flesta forskare som fått nobelpriset varit.
   
   Om jag tänker mer på hur samhällets ramar för olika saker som inte stämmer in på mig så är en av dessa att jag gillar popmusik och där faller One Direction in. För er som inte vet är One direction ett pojkband bestående av fem killar mellan 19-21 år som slog igen i den brittiska versionen av xFactor 2010 och hösten 2011 släppte de sin första singel. Sen dess har det gått snabbt framåt för grabbarna och i Onsdags slog deras turné upp portarna i Friends Arena här i Sverige.
   
   Som den pojkbandsfantast jag är var jag i Friends Arena och kollade på bandet. Och det här verkar det som att många retade sig på att jag ska dit, för inte kan jag som en 20 årig kvinna vilja se dessa småpojkar uppträda? Well, för det första jag har alltid älskat pojkband och för det andra är jag jämngammal med killarna vilket borde betyda att jag är en liten flicka? Njae, skulle inte tro det! När jag hörde One directions för första gången hösten 2011 tänkte jag att ÄNTLIGEN skulle det komma lite bra popmusik igen mitt bland all housemusik.
   
   För de som säger att jag är för gammal för att gilla pojkband och där även One direction struntar jag bara i, för kan man verkligen bli för gammal för att gilla en viss typ av musik? Ska jag säga åt min mamma 50+ att nu måste hon sluta lyssna på den musik hon lyssnade på som ung för den tillhör ju de unga. Fast jag tror inte många ungdomar idag vill lyssna på Ulf Lundell om jag ska vara helt ärlig, för det räknas som den tidigare generationens musik. Precis som pop och house kommer göra om 30 år när framtidens ungdom ber oss "gamlingar" att sänka volymen så de kan lyssna på framtidens musik.
   
   Jag tyckte att grabbarna i One direction gjorde en bra show men vissa saker saknade jag. Något som jag verkligen älskar med gamla pojkband som Westlife, Backstreet boys och Nsync är att de har en dans och koreografi till alla låtar. Det hade inte One direction. Istället sprang de runt på scenen, hoppade som galningar och fokuserade på att vinka till publiken. Visst det är väl det som de flesta i deras publik vill ha men när jag går på konsert vill jag ha en riktig show. Men jag måste ändå erkänna att det var lätt värt 450 spänn att sitta på parkettrad 32 och nästan kunna känna doften av killarna och höra deras låtar live.
   
   Mitt mellan alla småtjejer kände jag mig ändå ganska gammal för tjejernas huvudfokus under konserten var att skrika HELA tiden. Mina öron piper fortfarande nu två dagar efter konserten. Men jag antar att om jag hade varit en 14 åring hade jag varit en del av detta hav av skrikande flickor.
   
   När du var yngre fanns det något som du verkligen gillade? Kanske ett band eller något annat intresse. Precis som dessa flickor som gråter och skriker lungorna av sig för dessa brittiska killar. Vilket de har all rätt till enligt mig, för vad ska men annars göra i den tidiga ungdomen om man inte har något som verkligen intresserar sig.
   
   Trevlig helg alla och hoppas ni passar på att njuta av den härliga vårvärmen.
   Kristin
   
   
   • • Stafettbloggen Stafettbloggarna
     • 10 maj 2013 13:23
     • Taggar: 1d one direction ulf lundell ungdom
     • Permalänk
   • • Kommentarer (0)

     • Dela på:

       Facebook Twitter

2. Känn ingen press, men du ska bli...
    Ikväll ska jag gå och lägga mig i tid. Jag ska bara kolla lite mer på tv. Jag ska bara läsa lite. Jag ska bara kolla facebook. Jag ska bara sortera mina strumpor efter färg, räkna mina mynt i plånboken, google det där gamla barnprogrammet jag brukade se när jag var 5 år gammal. Oj, är klockan redan så mycket?! Jag skulle ju gå och lägga mig i tid...
   
   Att gå och lägga mig i tid är något som jag alltid planerar, men som jag är korkad nog att inte göra. Det är en sån där korkad sak jag upprepar gång på gång minst 6 gånger i veckan. Det finns fler korkade saker jag gör i mitt vardagliga liv också. Jag är en expert på att skjuta upp saker. Varför göra något nu som jag istället kan göra om 5 minuter, 10 minuter, 1 timma, en dag, en vecka? Jag gör det jag ska, det blir bara lite stressigt ibland. Jag vet inte hur många gånger jag fått en skoluppgift och min tanke varit; jag börjar skriva redan ikväll så kan jag bli klar och sen slippa tänka på det något mer. Kvällen innan sista inlämningsdagen så satt jag ändå där med ett tomt papper. Tusan, varför började jag inte i tid?
   
   Jag skulle nog kunna fylla en alldeles egen roman om korkade saker jag sagt, valt, gjort. Det finns en del galna saker också, men jag tror inte det är passande att nämna några av dessa här. Dock finns det ett val i mitt liv som jag på senaste tiden funderat på om det var korkat av mig att välja som jag gjorde. Det var det här med gymnasievalet. Nu säger jag inte att jag ångrar mitt val. Nej, mitt val ledde mig fram till där jag är i dag och det är jag glad för, jag älskade även min skola men det är inriktningen jag funderat över.
   
   Naturvetenskap. Matte, fysik, biologi, kemi. Grafer, summor, integraler, vektorer, indikatorer, evolution. Med andra ord; jag tror jag somnar.
   
   Jag har alltid haft lätt för mig i skolan och därför så siktade jag i 95% av fallen på högsta betyg. När det kom till gymnasievalet så fanns det ju därför bara ett val; naturvetenskap. Det var inte för att jag gillade matte, ville bli läkare eller sökte en utmaning. Det var för att det förväntades av mig. Men av vem? Jag har faktiskt ingen aning. Kanske var det samhället. Kanske var det bara mig själv. Men betygen var för bra för att kastas bort på att laga mat eller spela teater. Inom mig nådde inte ens den samhällsvetenskapliga inriktningen upp till standarden, även fast jag visste att jag skulle tycka att den var mycket roligare.
   
   Samma press känner jag nu. Vad ska jag bli? Vilsen i mitt beslut som jag nu är så har jag bestämt mig för att skjuta upp universitetet ännu ett år i hopp om att jag en morgon ska vakna upp med svaret på vad jag faktiskt vill. Men är universitet och högskola verkligen nödvändigt?
   
   För två år sedan kunde jag inte ens tänka mig att plugga till sjuksköterska för att jag tyckte att intagningspoängen var för låg. Då blev det ju ingen sport. Sen råkade det ju även vara så att yrket aldrig intresserat mig, men det är ju en annan femma. Mina framtida yrkes val valdes på grund av svårigheten att ta sig in på programmet och inte utifrån hur jag antagligen skulle trivas med arbetet. Men nu sitter jag här och tanken att behöva återvända till Sverige och plugg skrämmer mig mer än någonsin. Jag vill inte.
   
   Ja, jag har alltid haft lätt för mig i skolan, men hur många år har passerat sedan jag tyckte det var kul att faktiskt plugga till ett prov? 10 år? Eller kanske ännu fler?
   
   På senaste tiden så har tanken slagit mig; skulle det inte vara roligt att äga ett litet café? Att baka lite kakor varje dag? Småprata med kunderna? Det har till och med gått så långt att folk i min omgivning föreslagit att jag skaffar mig en cateringlicens. I ena sekunden känner jag mig jätte peppad, det skulle ju faktiskt fungera! Men i nästa så kommer känslan tillbaka; Det är inte vad du ska göra. Du ska inte baka kakor. Du ska plugga, hur tråkigt du än tycker att det är, men du måste. Du slösar bort dit liv om du inte studerar på universitet, får en kostym och ett jobb. Du var född att bära kostym och inte ett förkläde. Varför skulle du kasta bort allt du kämpat för bara för att baka kakor och koka kaffe? Jo, för att baka kakor och koka kaffe skulle vara roligt. Men den slutgiltiga frågan är; är det verkligen jag?
   
   Har du någon dröm som krockar med samhällets eller din egen syn på dig själv?
   
   Felicia
   • • Stafettbloggen Stafettbloggarna
     • 9 mar 2013 17:37
     • Permalänk
   • • Kommentarer (0)

     • Dela på:

       Facebook Twitter

3. Alla är vi korkade
   Något som vi människor inte kan styra över är vädret, det enda vi faktiskt kan göra är att anpassa oss eller om vi inte vill det, fly bort till ett ställe där vädret faktiskt är så som vi vill ha det. Nu kring vintern är det alltid mycket gnäll på snön, kylan, halkan och mörkret, jag är en av dem som gnäller men försöker anpassa mig så gott det går. Jag tror att de flesta tänker att inte behöver jag ha mössa eller vantar, jag kommer inte frysa men sen går de ut och fryser halft ihjäl sig. Jag gjorde just detta igår. 
   
   När jag vaknade kollade jag ut genom mitt fönster här där jag bor i Örebro, såg att asfalten faktiskt gick att se ute under snön och gruset, och det var ju 0 gradigt ute, det vill säga inga minusgrader längre. För första gången för i år låste jag upp cykellåsen och tog cykeln till skolan men det fick jag ångra. Jag hann inte komma så långt innan jag insåg att det inte var en bra idé. Det visade sig att cyckelbanan som jag skulle cykla på bestod av ett tjockt lager slask och ett enda spår som det gick att cykla hyffsat i utan att ramla. Så när jag rullade ner för spåret, rullade är rätt ord jag har en backe ner till skolan, insåg jag att 0 gradigt inte alls är särskillt varmt. Korkad som jag var hade jag lämnat både vantar och mössa hemma. Självklart hade båda mina öron och händer tappat känseln av kylan innan jag ens hunnit halvvägs till skolan. 
   
   Det värsta var faktistk när jag skulle hem, då hade det frysit på och det var återigen minusgrader ute. Inte nog med det så var jag också tvungen att handla hem mat, envis som jag är tog jag cykeln dit. Till affären var cykelbanan ännu mer oplogad än den som jag cyklade på tidigare samma dag och det var en riktigt kamp att cykla igenom den slask som nu börjat frysa till is. När jag tillslut kom hem kände jag aldrig skulle vilja lämna min lägenhet igen, jag hade ju mat hemma nu. I alla fall för en vecka, eller kanske två-tre veckor om jag räknar med torrvarorna i skafferiet.
   
   Nu tänker jag mest "Varför var jag så korkad?". Jag är uppväxt i Sverige och vet att det är just detta som man inte ska göra men ändå upprepar jag pinsamt nog samma misstag varje år. 
   
   Ja, alla är vi korkade ibland även om vi inte vill erkänna det. Eller "är korkade" är kanske inte rätt formulering, vi alla gör snarare korkade saker. Har du någonsin gjort något som du i efterhand har tänkt att det var riktigt korkat gjort? Eller finns det kanske någon korkat grej som du upprepar gång på gång fast du innerst inne vet att det är rent ut sagt galet? 
   
   På med mössa och vantar,
   Kristin
   
   
   
   • • Stafettbloggen Stafettbloggarna
     • 19 feb 2013 19:54
     • Permalänk
   • • Kommentarer (0)

     • Dela på:

       Facebook Twitter

4. Snacka väder
   Varför andra länder inte lär sig att anpassa sig till vädrets makter och skiftningar? Jag tror att det är för att de inte är lika vana med mycket snö i exempelvis England, som vi är i Sverige. Har man varit med om något flera gånger är man bättre förberedd och står inte där som ett frågetecken när exempelvis snön faller. Jag är ofta förkyld och vet därmed vad jag bör göra för att lindra täppan och vilket papper som känns mjukast att snyta sig i. Jag är helt enkelt förberedd.Ändå kan jag snabbt glömma hur det kändes att vara förkyld, när jag andas klart igen, och jag tänker inte på att köpa hem ny nässpray. På samma sätt är det med oss i Sverige. Vi må tyckas väl vana vid snöoväder, ändå slirar många bilister fram på vägarna när första isfläckarna tittat fram på senhösten. Ändå står tågen stilla. Ändå huttrar folk när graderna faller, utan mössa, med gåshud under jeansen och envisas med att ha sneakers även när marken är vit. Så vad beror det på att vi inte följer vädrets makter? Är vi okunniga? Dålig förberedda? Har glömt sen sist? Vill inte anpassa oss? Tycker inte att det är värt det? Inte vill förstöra frisyr, ha på sig vinterkläder eller orkar inte ta på sig termobrallor? Vad tror du - Varför tycks människor ibland inte kunna eller vilja anpassa sig till vädrets makter? Elina
   • • Stafettbloggen Stafettbloggarna
     • 3 feb 2013 09:08
     • Permalänk
   • • Kommentarer (0)

     • Dela på:

       Facebook Twitter

5. Snacka väder
   Varför andra länder inte lär sig att anpassa sig till vädrets makter och skiftningar? Jag tror att det är för att de inte är lika vana med mycket snö i exempelvis England, som vi är i Sverige. Har man varit med om något flera gånger är man bättre förberedd och står inte där som ett frågetecken när exempelvis snön faller. Jag är ofta förkyld och vet därmed vad jag bör göra för att lindra täppan och vilket papper som känns mjukast att snyta sig i. Jag är helt enkelt förberedd. Ändå kan jag snabbt glömma hur det kändes att vara förkyld, när jag andas klart igen, och jag tänker inte på att köpa hem ny nässpray. På samma sätt är det med oss i Sverige. Vi må tyckas väl vana vid snöoväder, ändå slirar många bilister fram på vägarna när första isfläckarna tittat fram på senhösten. Ändå står tågen stilla. Ändå huttrar folk när graderna faller, utan mössa, med gåshud under jeansen och envisas med att ha sneakers även när marken är vit. Så vad beror det på? Är vi okunniga? Dålig förberedda? Har glömt sen sist? Vill inte anpassa oss? Tycker inte att det är värt det? Inte vill förstöra frisyr, ha på sig vinterkläder eller orkar inte ta på sig termobrallor? Vad tror du - Varför tycks människor ibland inte kunna eller vilja anpassa sig till vädrets makter? Elina
   • • Stafettbloggen Stafettbloggarna
     • 3 feb 2013 09:08
     • Permalänk
   • • Kommentarer (0)

     • Dela på:

       Facebook Twitter