Blogg - publik

Blogginlägg

1. Min kropp tackar mig.........
   inte just nu iallafall. Det har annars varit en bra och ganska enkel vecka. Min diet har tagit upp mycket av mitt tänk och med den så kommer nya miljötankar. Äta lokalt, bli vegetarian, sluta använda schampo, you name it så har jag funderat på det. På tal om att äta lokalt, som jag tror många är intresserade av, så finns det en toppenblogg av en journalist i Västerås (som tidigare jobbat på Sala Allehanda)som detta året just utmanar sig själv med att äta svenskt. Kolla den här;
   http://barasvenskmat.se/?p=312
   Men för att återgå till dieten som jag och bäst M kör på den här veckan. Igår var värsta dagen. Man började med en liter saltvatten. Yes, lika äckligt som det låter och sedan drack vi mängder av vatten och örtte under dagen för att börja snapsa olivolja och färskpressad citronjuice framåt kvällningen. Detta ska sätta spurt på tarmar och lever och galla och rucha ut allt skräp som ligger där och bråkar med ens mage. Att hutta olivolja var så oaptitligt att jag inte kan tänka på det utan att rysa medans citronjuicen gick an fast kompis kände tvärtom hon. Under natten töms magen men min mage bestämde sig för att först i fyra timmar kännas som maginfluensa och det enda jag kunde tänka på var olivolja - bläääk.
   Nu på möra får man pillra i sig två rostade äpplen och det smakar himmelriket. Sedan är det tre dagars ganska strikt veggekäk som gäller igen. Om du frågar mig just nu i skrivande stund om jag skulle göra om dieten; aldrig (och ändå har jag faktiskt gjort den här dieten en gång tidigare för länge sedan) men nu känns det bara som min kropp gör kaos med mig (detta är ett nytt uttryck som ungarna kör med; att något gör kaos med en och jag gillar det). Om du frågar mig, låt säga på onsdag kanske jag svarar annorlunda när energin flödar och kroppen är starkarer än någonsin. Får helt enkelt återkomma om det.
   Idag är sista dagen på en konstkurs jag går; Vedic Art och det ska trots vek kropp bli spännande. Sedan har jag några fantastiska veckor framför mig. Tack vare fina mamma och pappa ska jag och smågossar plus gullkusin åka upp till fjällen till den stugan jag bodde i varje sportlov sedan jag var liten och som även storprinsarna besökt ett antal gånger med mormor och morfar. Den ligger med utsikt över norska fjäll och man ser soluppgångar som man inte trodde fanns. Skidspåren börjar precis vid knuten uppå andra fjäll och vi ska långfärdsskida dagarna i ända. Som om inte det räckte ska jag och bäst M på en slags Mediatationskurs en helg efter det och någon vecka senare drar jag och fin vän Å med alla gullebarn till Kläppen och åker slalom. Gissa om det är toppen att vara jag?
   
   
   • • Sonia Padazakos
     • 12 feb 2012 07:03
     • Permalänk
   • • Kommentarer (0)

     • Dela på:

       Facebook Twitter

2. Här duggar projekten tätt
   Äter fortfarande vegetariskt, rör mig fortfarande dagligen och har kommit in iallt det där riktigt bra. Så då tar vi nästa projekt; Vi vill veta vad vi äter. Och med det menar jag att vi inte vill äta en massa skräpkemikalier som gör kaos med våra kroppar medan multinationellt företag utan moral stoppar feta slantar i ficka. Vi vill inte heller äta något som gör att andra människor får lida. Ni vet köpta kakor, godis, chips men även en massa annat som faktiskt klassifiseras som mat. Varför är ju helt uppenbart men hur kan vara snäppet klurigare eftersom vi inte vill vara helt utan godis, inte barnen iallafall (hehe såg ni hur smidigt jag skyllde på ungarna där). Mat lagas redan från grunden i köket Grek. Så lokalt och ekologiskt som möjligt. Bakas görs det också redan sedan tidigare hemma i köket Grek men kanske inte så intensivt och inte så ofta med små händer som nu. Glass tillverkningen har däremot inte varit så febril tidigare. I söndags plockades kastruller, skålar och vispar fram och det rördes chokladglass med både kakao och hackad choklad, wohow. Det vispades fläderblommssorbet, tänk vilken tur att jag hade frusna fläderblommor i frysen, det provades kaffe parfait som jag blev så himla sugen på en dag, trots att jag bara smakat det som barn hos min farmor och då tyckte att hon totalförstört glass och så gjorde nästäldste herr prins polkagrisglass. Ja, polkagrisarna är ett gränsfall för visst finns det skräp där, det medges men det kom vi inte på förrän vi redan rört ihop smeten (ni vet att jag är blond i grunden va?). Iallafullafall så var det ett herrans glasskalajs i går kväll och som om det inte vore nog så smaskades det blåbärspaj av sommarens blåbär. Det är nästan fuskigt så bra man kan ha det, eller hur.
   Som om det inte var nog ska jag och goa vän sätta oss på en special diet from i morrn. Den ska rensa kropp och särskilt lever från allehanda smuts vi inte vill ha och två dagar kommer vara lite tuffa med saltvatten hävning och citronjuice och olivolje snapsning men annars är den mer eller mindre vegetarisk och det kan jag ju vid det här laget.
   Så är läget, någon som har några andra spännande projekt jag borde prova eller tycker ni att det räcker?
   Nu skuttar jag iväg till världens bästa Stina kör och sjunger mitt allra finaste om inte Jocke står och sjunger sin tenorstämma så smäktande i mitt öra att jag glömmer alldeles bort och sjunga och bara njutlyssnar. Det går det med i världens bästa kör bara vi inte gör det samtidigt.
   
   
   • • Sonia Padazakos
     • 7 feb 2012 18:08
     • Permalänk
   • • Kommentarer (0)

     • Dela på:

       Facebook Twitter

3. Det här med livet
   man vill ju må bra och så. Man vill ju ha en stimulerande tillvaro, må bra till kropp och själ. Sedan jag gick tillbaka till min hemmafrutillvaro har jag verkligen stormtrivts med hemmapysslet och när den biten fallit på plats var det dags att ta tag i kropp. Tränade (inlines) lite som en galning i somras men utan att riktigt veta varför, försökte fly något var väl mest känslan jag hade då. Men nu, nu är jag på bana. I ca 3 veckor har jag och kompis ätit vegetariskt och nä inte för att gå ner i vikt, eller kanske jo lite, men främst för att må bra och då låg vegetariskt nära till hands. Morötter och blomkål är gott. På den här tiden har jag märkt att jag är piggare, att jag inte blir hungrig, inte har något sötsug och att små krämpor här och där försvunnit. Magen funkar inte riktigt som jag vill ännu men det kan bero på mitt massiva intag av bönor och linser som jag tokgillar. Om jag ska tillskriva mitt välbefinnande kosten eller att jag faktsikt rör på mig vet jag inte men jag mår riktigt bra. Samtigt som vi började med veggekäk har jag även börjat röra på mig varje dag. Nä det är inte jobbigt och det är inte svårt att hitta tid. Det är en prioriteringsfråga. Det finns många fina promenadvägar i Huddunge och så kan man ju oxå träna inomhus. Man blir promenadberoende och det första man tänker när man vaknar är när man ska få in promenaden i schemat. Jag väljer mellan 3 olika prommissar och när man väl känner dem så blir det en meditation för hjärnan. Den bara lägger ner och njuter av röda stugor, fågelkvitt och nakna träd och en och annan hund.
   Tycker de här förändringarna i mitt liv är väldigt vuxet och moget. Om man sedan lägger till att jag spenderar min fritid med syjunta hemma hos Britt och kyrkokör kan man tro att jag hoppat rakt in i pensionärstillvaron och må så vara. Jag trivs iallafall här och stannar gärna kvar. Sedan vet jag att jag inte kommer kunna promenera varje dag, vissa dagar finns bara inte motivationen även om det är då man behöver det mest, och jag vet att jag inte kommer bli vegetarian och kanske står jantelagarna på kö för att säga; Jojo, det var ju inte länge du klarade det där eller där ser du att man inte kan äta vegetariskt fast då kommer jag (förhoppningsvis) vända ryggen åt det och vara nöjd att jag funnit ett tryggt och stadigt välbefinnande i mig själv och mitt eget liv som gör att jag trivs otroligt bra.
   Och har ni sett solen, idag igen? Jo du tack livet e skönt.
   Fred och fris i vårt soliga nord
   
   • • Sonia Padazakos
     • 3 feb 2012 08:57
     • Permalänk
   • • Kommentarer (1)

     • Dela på:

       Facebook Twitter

4. En timma Huddunge
   Mobilen smsplinkade kl 04.05. ”Kan du hämta mig och Johanna i Vänge?” står det
   ”Skmftr” svarar jag för jag har inte glasögonen på mig och kan inte smsa så bra, men jag tänker ”glöm det”. Några ögonblick senare ringer mobilen
   -Hej det är jag, hämtar du oss?
   -Nej, jag sover
   -Gör du junte svarar Einstein i andra änden
   -Nu nä.
   Jag förhandlade mig till att hämta son och flickvän i Heby kl 17.00 istället och innan vi lägger på säger sonen ”Puss, hej”. Han säger aldrig puss hej till mig och fastän jag vet att han sa fel och gjorde det av gammal vana, som till sina kompisar, blir jag glad och ler. Jag läser en novell om två flickor som dränker en tredje på ett scoutläger, Barnlek heter den och jag förstår inte varför jag inte tyckte den är hemsk. Börjar på den efterkommande novellen, Trä som handlade om en man som hugger ved. Undrar lite stilla om jag är mörkrädd för jag är ensam hemma i natt, något väldigt ovanligt i min värld. Lyssnar på mörkret. Nej, det är jag inte och släcker lampan och somnar. Drömmer att knapparna på min mobil hoppar ut när jag ska ringa ett viktigt samtal (jag visste att man inte kunde lite på mobiler) och sedan drömmer jag att jag tar barnen till badhuset, jag hatar sådana aktiviteter och det är alltid mannen som gör sådant förutom i drömmen då, och får förvaringsskåp nummer 11 men när vi är färdiga finns minst 4 skåp nummer 11 och i inget av skåpen finns min plånbok men dock mixerstavar överallt. Jag tvingar mig att vakna, orkar inte drömma vidare. Läser lite till och går sedan ner och rör i surdegarna som står i ugnen utan värme men med lampan tänd: Diskar några kastruller. Borstar nderna och sköljer, inte Flux, tittar på termometern. -7 grader utanför sovrummet då är det säkert 10 minus nere på marken. Långkallingar skulle behövas men jag hittade inte mannens och tar på mig de knallgröna tightsen från punkaffären och sedan militärbrallorna. Det är kallt när jag kommer ut och H&M´s höst och vårjacka känns tunn. Jag stänger brevlådan för att det inte ska bli så kallt i den, varför vet jag inte bara sånt man gör. Kanske ligger det några borttappade ord där eller en och annan bokstav. Jag vandra i ganska rask takt. Jag svänger armarna hit och dit för att hålla värmen, det känns dumt så jag slutar trots att jag vet att ingen kan se mig. Det räcker att det känns dumt för mig själv. Det ryker ur skorstenen på Lagbo gård, de kanske hugger tänderna i dagens andra frukost nu. Det luktar varken skit eller ruttet och inte från slakteriet heller. I Kalberg sover säkert Petra, jag hoppas det. Att hon sover och drömmer sött. Hennes bil snarkar i alla fall högljutt bredvid Robins och Maritas. Per-Inge sov säkerligen om han ens gått och lagt sig för natten. Cilla praktiserar natt för Jonas fulorangeguldiga bil står och ser både ensam och frussen ut. Den hade nog gråtit om den inte haft sällskap av lillastbilen. En liten fönsterlampa blinkar en gång hos Monika och Roger när jag går förbi och jag tar upp en pappersbit ur byxfickan och snyter mig. När man väl börjat snyta sig blir det som en vana och jag känner alltid lite obehag när jag gräver i fickorna efter någon pappersbit innan jag hittar den. Missionshusets fula eternitvägg ligger där trygg och morgonlugn. Inga bilar. Tänk att baksidan på Owe och Pias ser inte alls ut som deras hus och var inte kullen där hade jag aldrig vetat vilka hus det var. De är visst ute i helgen men jag ser ingen rök och bilarna ser översnöade ut. När jag svänger in på gärdet biter det i kinderna och jag får lägga de gröna tummvantarna och dutta på kinderna. Det känns som en blandnig av tusen nålar och just att någon biter i kinderna, jag förstår så väl var uttrycket kommer ifrån. Det blåser i alla fall inte så jag får inte sådär pipont i örat. Anettes och Jan-Olofs gammelbyggning ropviskar;
   -Hej, hallå, ser man på. Så pass på en söndag och allt. Kom in på en kopp kaffe, Anette är redan uppe.
   -Tack, men nej tack svarar jag, måste hinna till målarkursen.
   -Synd svarar gammelbyggningen, kanske en annan gång
   -Gärna, fast jag dricker inte kaffe.
   -Vet jag väl skrattade huset tillbaka. Det gör ingen.
   -Nähä, svarar jag och förstår inte riktigt.
   Tjocka stråk av rök vittnar om go stugvärme inne hos Elin och Martin där små barfotafötter just är i färd med att smyga över till mamma och pappas säng. Vid Evas hus har rökstråken tunnats ut till slöjliknande älvor. De fnittrar och dansar bort över fälten omedvetna om att Eva ligger och snorar influensa där inne, eller så struntar dem i det. De har bråttom till morgondansen vid Myran innan söndagens aktiviteter med korvgrillande familjer och ungdomar kommer för att provgå eller skida på isen. Fast egentligen vet väl både du och jag att ungdomen nu för tiden inte åker långfärdsskidor utan bar bil på isen. Jag hoppas innerligt att älvor inte kan frysa.
   Ganska så rakt över Ritas hus drar ett luddigt flygplansstreck över himlen. Planet kommer kanske från New York eller London men jag tror att det kommer från Göteborg lika starkt som jag tror att Rita sitter där inne i färd med att skriva en dikt över en kopp kaffe. Hon dricker i alla fall inte te, eller gör hon det? Innan jag går vidare vänder jag mig om och tittar på Månsgården, på kyrkan och på Lunda, här är byns bästa utsikt, sanna mina ord. Tyst och mörkt hos Marc och Marie, Marie kanske jobbar natt och har inte kommit hem ännu. Hos Barbro ser det också söndagssovigt ut. Jag försöker gå i mina fotspår ifrån gårdagen men finner dem utanpåskaviga och väljer andra. Det ryker ur skorstenen i lillstugan hos Gun och Hasse. Vet inte riktigt om de bor i lillstugan eller i den lite större stugan men hela tomten vilar i harmoni. Jag anar stora hundspår, inte björn väl, lika stora säkert fast björnspår ser annorlunda ut. Varg då? Som tur är springer inga morgonrusiga hundar ut vid Lassa och Anna-Karin. Jag är inte direkt rädd för hundar eller kanske lite ändå. Uppförsbacken leder upp till den finaste skogssträckan. Tyst och mjuk och full av älgar, rådjur, hare, kanske en och annan räv och stavgångare. Eller spår av dessa. Och fågelsång, skogsbiten är alltid fågelsjungen. Först passerar jag Tobba och Lenas. De är inte här denna helgen men värmepumpen brummar tyst och vittnar om att någon älskar det här huset, till och med några, många. Bästa utsikten över fälten och byn. De fina röda små stugorna med blå dörrar som kommer här näst är något av det sötaste jag vet och jag har ingen aning om vem som bor där. Den lilla gäststugan har alldeles utsökta spetsgardiner, säkert från Bryssel men de kan vara efterskickade från Algots postorderfirma för så där länge sedan när sådana gardiner var lyx och något man pratade om. Precis efter stugorna ser man en skymt av kyrkan mellan några granstammar och nu ser den ut som ett torn byggt av 3 vita byggklossar som ett barn har byggt, kanske Emelie i gula huset sitter och bygger kyrkor. Huset mittemot med glipa mellan tak och väggar brukar jag inte tänka på fast oftast ser jag Sverigeflaggan och undrar. Ibland missar jag hela StaketOlles, och fast jag rådbråkar mig själv minns jag inte om jag passerat alla husen eller inte. Där jag svänger ner till vänster står en skylt med texten ÄGG. En gårdstomte kommer ut från stallet med två vatthinkar i händerna. Han traskar till hagen och hästarna tar tacksamt emot kärleken denna kalla januarimorgon. Kanske är det ingen tomte, troligen inte. Man ser kälkstreck från en stor och en liten kälke. Två flickor har åkt ner för den backen och sedan stretat och halkat upp igen, inte så många gånger kanske bara en för det är jobbigt att gå uppför. Nu biter det inte bara i kinderna utan också i mellanrummet mellan mun och näsa som inte jag tänkt på att jag har förut. Tar en sista lång blick. Här är byns finaste utsikt. Öppna fält och här kan man andas. Det är nog lika mycket spår som igår över bron, i alla fall många, hundratals hjortklövar som travar över varje morgon och sedan tillbaka på kvällen. Om dagarna betar de på fältet vid vägen, Cillas pappa var ute där och sprang med Lukas häromdagen. Undrar just vart hjortarna tar vägen på kvällen. Hjortklövarna lämnar hjärtliknande spår som består av två tydliga ovaler, fina och lite sorgliga för att de så tydligt inte sitter ihop men bara alldeles alldeles nära. Jag skrynklar lite på den snorfuktiga pappersbiten i fickan och snyter mig fast jag egentligen inte behöver. Braiga lilla pappersbit. Vattnet har frusit helt på höger sida om bron och små vita snökristall tussar sticker upp från det tunna islagret. På höger sida är det inte riktigt fruset, inte i mitten. Där fladdrar lite levande vatten helt tyst. Ute på vägen vandrar jag på i snabbare takt. Nu är det bara kallt. Min skugga går lite längre fram, mitt i ån. Jag visste inte att den var tillräckligt frusen för skuggfötter . Jag ber henne att sätta på tevatten för jag fryser något förskräckligt och eftersom hon verkar ha så bråttom, men vid soptunnan väntar hon och sedan går hon ut på Börjes åker och säger.
   -Kan inte du göra varm choklad istället, och jag ler åt min lata skugga och säger
   -Kan jag väl.
   
   
   • • Sonia Padazakos
     • 29 jan 2012 21:30
     • Permalänk
   • • Kommentarer (0)

     • Dela på:

       Facebook Twitter

5. Dagens dikt; Helt enkelt kärlek
   Att nattvandra under en stjärnhimmel kan låta som billig poesi
   helt enkelt kärlek
   Att peta tänderna med sin mans tandpetare när hans sängsida gapar tom och han är bortrest kan verka äckligt
   helt enkelt kärlek
   Att röra ihop varmchoklad ostvåfflor på morgonen åt sin 17åring kan låta som curling
   helt enkelt kärlek
   Att trava runt på långpromenad med ständig hemlängtan i stegen
   helt enkelt kärlek
   Att baka surdagesbröd när man kan köpa på Lunda är nog drygt
   helt enkelt kärlek
   Att färga håret rosa när man är alldeles för gammal
   helt enkelt kärlek
   Att titta på varenda avsnitt av property ladder tycks som ett beroende
   helt enkelt kärlek
   Att prisa en snorig pappersbit man hittar i fickan när näsan rinner
   helt enkelt kärlek
   Att äta en morrot istället för en gräddig semla
   helt enkelt kärlek
   En gräddig semla istället för en morrot
   helt enkelt kärlek
   Kärlek till mig själv kanske är
   helt enkelt
   • • Sonia Padazakos
     • 27 jan 2012 14:56
     • Permalänk
   • • Kommentarer (1)

     • Dela på:

       Facebook Twitter