Äter
fortfarande
vegetariskt,
rör
mig
fortfarande
dagligen
och
har
kommit
in
iallt
det
där
riktigt
bra.
Så
då
tar
vi
nästa
projekt;
Vi
vill
veta
vad
vi
äter.
Och
med
det
menar
jag
att
vi
inte
vill
äta
en
massa
skräpkemikalier
som
gör
kaos
med
våra
kroppar
medan
multinationellt
företag
utan
moral
stoppar
feta
slantar
i
ficka.
Vi
vill
inte
heller
äta
något
som
gör
att
andra
människor
får
lida.
Ni
vet
köpta
kakor,
godis,
chips
men
även
en
massa
annat
som
faktiskt
klassifiseras
som
mat.
Varför
är
ju
helt
uppenbart
men
hur
kan
vara
snäppet
klurigare
eftersom
vi
inte
vill
vara
helt
utan
godis,
inte
barnen
iallafall
(hehe
såg
ni
hur
smidigt
jag
skyllde
på
ungarna
där).
Mat
lagas
redan
från
grunden
i
köket
Grek.
Så
lokalt
och
ekologiskt
som
möjligt.
Bakas
görs
det
också
redan
sedan
tidigare
hemma
i
köket
Grek
men
kanske
inte
så
intensivt
och
inte
så
ofta
med
små
händer
som
nu.
Glass
tillverkningen
har
däremot
inte
varit
så
febril
tidigare.
I
söndags
plockades
kastruller,
skålar
och
vispar
fram
och
det
rördes
chokladglass
med
både
kakao
och
hackad
choklad,
wohow.
Det
vispades
fläderblommssorbet,
tänk
vilken
tur
att
jag
hade
frusna
fläderblommor
i
frysen,
det
provades
kaffe
parfait
som
jag
blev
så
himla
sugen
på
en
dag,
trots
att
jag
bara
smakat
det
som
barn
hos
min
farmor
och
då
tyckte
att
hon
totalförstört
glass
och
så
gjorde
nästäldste
herr
prins
polkagrisglass.
Ja,
polkagrisarna
är
ett
gränsfall
för
visst
finns
det
skräp
där,
det
medges
men
det
kom
vi
inte
på
förrän
vi
redan
rört
ihop
smeten
(ni
vet
att
jag
är
blond
i
grunden
va?).
Iallafullafall
så
var
det
ett
herrans
glasskalajs
i
går
kväll
och
som
om
det
inte
vore
nog
så
smaskades
det
blåbärspaj
av
sommarens
blåbär.
Det
är
nästan
fuskigt
så
bra
man
kan
ha
det,
eller
hur.
Som
om
det
inte
var
nog
ska
jag
och
goa
vän
sätta
oss
på
en
special
diet
from
i
morrn.
Den
ska
rensa
kropp
och
särskilt
lever
från
allehanda
smuts
vi
inte
vill
ha
och
två
dagar
kommer
vara
lite
tuffa
med
saltvatten
hävning
och
citronjuice
och
olivolje
snapsning
men
annars
är
den
mer
eller
mindre
vegetarisk
och
det
kan
jag
ju
vid
det
här
laget.
Så
är
läget,
någon
som
har
några
andra
spännande
projekt
jag
borde
prova
eller
tycker
ni
att
det
räcker?
Nu
skuttar
jag
iväg
till
världens
bästa
Stina
kör
och
sjunger
mitt
allra
finaste
om
inte
Jocke
står
och
sjunger
sin
tenorstämma
så
smäktande
i
mitt
öra
att
jag
glömmer
alldeles
bort
och
sjunga
och
bara
njutlyssnar.
Det
går
det
med
i
världens
bästa
kör
bara
vi
inte
gör
det
samtidigt.
man
vill
ju
må
bra
och
så.
Man
vill
ju
ha
en
stimulerande
tillvaro,
må
bra
till
kropp
och
själ.
Sedan
jag
gick
tillbaka
till
min
hemmafrutillvaro
har
jag
verkligen
stormtrivts
med
hemmapysslet
och
när
den
biten
fallit
på
plats
var
det
dags
att
ta
tag
i
kropp.
Tränade
(inlines)
lite
som
en
galning
i
somras
men
utan
att
riktigt
veta
varför,
försökte
fly
något
var
väl
mest
känslan
jag
hade
då.
Men
nu,
nu
är
jag
på
bana.
I
ca
3
veckor
har
jag
och
kompis
ätit
vegetariskt
och
nä
inte
för
att
gå
ner
i
vikt,
eller
kanske
jo
lite,
men
främst
för
att
må
bra
och
då
låg
vegetariskt
nära
till
hands.
Morötter
och
blomkål
är
gott.
På
den
här
tiden
har
jag
märkt
att
jag
är
piggare,
att
jag
inte
blir
hungrig,
inte
har
något
sötsug
och
att
små
krämpor
här
och
där
försvunnit.
Magen
funkar
inte
riktigt
som
jag
vill
ännu
men
det
kan
bero
på
mitt
massiva
intag
av
bönor
och
linser
som
jag
tokgillar.
Om
jag
ska
tillskriva
mitt
välbefinnande
kosten
eller
att
jag
faktsikt
rör
på
mig
vet
jag
inte
men
jag
mår
riktigt
bra.
Samtigt
som
vi
började
med
veggekäk
har
jag
även
börjat
röra
på
mig
varje
dag.
Nä
det
är
inte
jobbigt
och
det
är
inte
svårt
att
hitta
tid.
Det
är
en
prioriteringsfråga.
Det
finns
många
fina
promenadvägar
i
Huddunge
och
så
kan
man
ju
oxå
träna
inomhus.
Man
blir
promenadberoende
och
det
första
man
tänker
när
man
vaknar
är
när
man
ska
få
in
promenaden
i
schemat.
Jag
väljer
mellan
3
olika
prommissar
och
när
man
väl
känner
dem
så
blir
det
en
meditation
för
hjärnan.
Den
bara
lägger
ner
och
njuter
av
röda
stugor,
fågelkvitt
och
nakna
träd
och
en
och
annan
hund.
Tycker
de
här
förändringarna
i
mitt
liv
är
väldigt
vuxet
och
moget.
Om
man
sedan
lägger
till
att
jag
spenderar
min
fritid
med
syjunta
hemma
hos
Britt
och
kyrkokör
kan
man
tro
att
jag
hoppat
rakt
in
i
pensionärstillvaron
och
må
så
vara.
Jag
trivs
iallafall
här
och
stannar
gärna
kvar.
Sedan
vet
jag
att
jag
inte
kommer
kunna
promenera
varje
dag,
vissa
dagar
finns
bara
inte
motivationen
även
om
det
är
då
man
behöver
det
mest,
och
jag
vet
att
jag
inte
kommer
bli
vegetarian
och
kanske
står
jantelagarna
på
kö
för
att
säga;
Jojo,
det
var
ju
inte
länge
du
klarade
det
där
eller
där
ser
du
att
man
inte
kan
äta
vegetariskt
fast
då
kommer
jag
(förhoppningsvis)
vända
ryggen
åt
det
och
vara
nöjd
att
jag
funnit
ett
tryggt
och
stadigt
välbefinnande
i
mig
själv
och
mitt
eget
liv
som
gör
att
jag
trivs
otroligt
bra.
Och
har
ni
sett
solen,
idag
igen?
Jo
du
tack
livet
e
skönt.
Fred
och
fris
i
vårt
soliga
nord
Mobilen
smsplinkade
kl
04.05.
”Kan
du
hämta
mig
och
Johanna
i
Vänge?”
står
det
”Skmftr”
svarar
jag
för
jag
har
inte
glasögonen
på
mig
och
kan
inte
smsa
så
bra,
men
jag
tänker
”glöm
det”.
Några
ögonblick
senare
ringer
mobilen
-Hej
det
är
jag,
hämtar
du
oss?
-Nej,
jag
sover
-Gör
du
junte
svarar
Einstein
i
andra
änden
-Nu
nä.
Jag
förhandlade
mig
till
att
hämta
son
och
flickvän
i
Heby
kl
17.00
istället
och
innan
vi
lägger
på
säger
sonen
”Puss,
hej”.
Han
säger
aldrig
puss
hej
till
mig
och
fastän
jag
vet
att
han
sa
fel
och
gjorde
det
av
gammal
vana,
som
till
sina
kompisar,
blir
jag
glad
och
ler.
Jag
läser
en
novell
om
två
flickor
som
dränker
en
tredje
på
ett
scoutläger,
Barnlek
heter
den
och
jag
förstår
inte
varför
jag
inte
tyckte
den
är
hemsk.
Börjar
på
den
efterkommande
novellen,
Trä
som
handlade
om
en
man
som
hugger
ved.
Undrar
lite
stilla
om
jag
är
mörkrädd
för
jag
är
ensam
hemma
i
natt,
något
väldigt
ovanligt
i
min
värld.
Lyssnar
på
mörkret.
Nej,
det
är
jag
inte
och
släcker
lampan
och
somnar.
Drömmer
att
knapparna
på
min
mobil
hoppar
ut
när
jag
ska
ringa
ett
viktigt
samtal
(jag
visste
att
man
inte
kunde
lite
på
mobiler)
och
sedan
drömmer
jag
att
jag
tar
barnen
till
badhuset,
jag
hatar
sådana
aktiviteter
och
det
är
alltid
mannen
som
gör
sådant
förutom
i
drömmen
då,
och
får
förvaringsskåp
nummer
11
men
när
vi
är
färdiga
finns
minst
4
skåp
nummer
11
och
i
inget
av
skåpen
finns
min
plånbok
men
dock
mixerstavar
överallt.
Jag
tvingar
mig
att
vakna,
orkar
inte
drömma
vidare.
Läser
lite
till
och
går
sedan
ner
och
rör
i
surdegarna
som
står
i
ugnen
utan
värme
men
med
lampan
tänd:
Diskar
några
kastruller.
Borstar
nderna
och
sköljer,
inte
Flux,
tittar
på
termometern.
-7
grader
utanför
sovrummet
då
är
det
säkert
10
minus
nere
på
marken.
Långkallingar
skulle
behövas
men
jag
hittade
inte
mannens
och
tar
på
mig
de
knallgröna
tightsen
från
punkaffären
och
sedan
militärbrallorna.
Det
är
kallt
när
jag
kommer
ut
och
H&M´s
höst
och
vårjacka
känns
tunn.
Jag
stänger
brevlådan
för
att
det
inte
ska
bli
så
kallt
i
den,
varför
vet
jag
inte
bara
sånt
man
gör.
Kanske
ligger
det
några
borttappade
ord
där
eller
en
och
annan
bokstav.
Jag
vandra
i
ganska
rask
takt.
Jag
svänger
armarna
hit
och
dit
för
att
hålla
värmen,
det
känns
dumt
så
jag
slutar
trots
att
jag
vet
att
ingen
kan
se
mig.
Det
räcker
att
det
känns
dumt
för
mig
själv.
Det
ryker
ur
skorstenen
på
Lagbo
gård,
de
kanske
hugger
tänderna
i
dagens
andra
frukost
nu.
Det
luktar
varken
skit
eller
ruttet
och
inte
från
slakteriet
heller.
I
Kalberg
sover
säkert
Petra,
jag
hoppas
det.
Att
hon
sover
och
drömmer
sött.
Hennes
bil
snarkar
i
alla
fall
högljutt
bredvid
Robins
och
Maritas.
Per-Inge
sov
säkerligen
om
han
ens
gått
och
lagt
sig
för
natten.
Cilla
praktiserar
natt
för
Jonas
fulorangeguldiga
bil
står
och
ser
både
ensam
och
frussen
ut.
Den
hade
nog
gråtit
om
den
inte
haft
sällskap
av
lillastbilen.
En
liten
fönsterlampa
blinkar
en
gång
hos
Monika
och
Roger
när
jag
går
förbi
och
jag
tar
upp
en
pappersbit
ur
byxfickan
och
snyter
mig.
När
man
väl
börjat
snyta
sig
blir
det
som
en
vana
och
jag
känner
alltid
lite
obehag
när
jag
gräver
i
fickorna
efter
någon
pappersbit
innan
jag
hittar
den.
Missionshusets
fula
eternitvägg
ligger
där
trygg
och
morgonlugn.
Inga
bilar.
Tänk
att
baksidan
på
Owe
och
Pias
ser
inte
alls
ut
som
deras
hus
och
var
inte
kullen
där
hade
jag
aldrig
vetat
vilka
hus
det
var.
De
är
visst
ute
i
helgen
men
jag
ser
ingen
rök
och
bilarna
ser
översnöade
ut.
När
jag
svänger
in
på
gärdet
biter
det
i
kinderna
och
jag
får
lägga
de
gröna
tummvantarna
och
dutta
på
kinderna.
Det
känns
som
en
blandnig
av
tusen
nålar
och
just
att
någon
biter
i
kinderna,
jag
förstår
så
väl
var
uttrycket
kommer
ifrån.
Det
blåser
i
alla
fall
inte
så
jag
får
inte
sådär
pipont
i
örat.
Anettes
och
Jan-Olofs
gammelbyggning
ropviskar;
-Hej,
hallå,
ser
man
på.
Så
pass
på
en
söndag
och
allt.
Kom
in
på
en
kopp
kaffe,
Anette
är
redan
uppe.
-Tack,
men
nej
tack
svarar
jag,
måste
hinna
till
målarkursen.
-Synd
svarar
gammelbyggningen,
kanske
en
annan
gång
-Gärna,
fast
jag
dricker
inte
kaffe.
-Vet
jag
väl
skrattade
huset
tillbaka.
Det
gör
ingen.
-Nähä,
svarar
jag
och
förstår
inte
riktigt.
Tjocka
stråk
av
rök
vittnar
om
go
stugvärme
inne
hos
Elin
och
Martin
där
små
barfotafötter
just
är
i
färd
med
att
smyga
över
till
mamma
och
pappas
säng.
Vid
Evas
hus
har
rökstråken
tunnats
ut
till
slöjliknande
älvor.
De
fnittrar
och
dansar
bort
över
fälten
omedvetna
om
att
Eva
ligger
och
snorar
influensa
där
inne,
eller
så
struntar
dem
i
det.
De
har
bråttom
till
morgondansen
vid
Myran
innan
söndagens
aktiviteter
med
korvgrillande
familjer
och
ungdomar
kommer
för
att
provgå
eller
skida
på
isen.
Fast
egentligen
vet
väl
både
du
och
jag
att
ungdomen
nu
för
tiden
inte
åker
långfärdsskidor
utan
bar
bil
på
isen.
Jag
hoppas
innerligt
att
älvor
inte
kan
frysa.
Ganska
så
rakt
över
Ritas
hus
drar
ett
luddigt
flygplansstreck
över
himlen.
Planet
kommer
kanske
från
New
York
eller
London
men
jag
tror
att
det
kommer
från
Göteborg
lika
starkt
som
jag
tror
att
Rita
sitter
där
inne
i
färd
med
att
skriva
en
dikt
över
en
kopp
kaffe.
Hon
dricker
i
alla
fall
inte
te,
eller
gör
hon
det?
Innan
jag
går
vidare
vänder
jag
mig
om
och
tittar
på
Månsgården,
på
kyrkan
och
på
Lunda,
här
är
byns
bästa
utsikt,
sanna
mina
ord.
Tyst
och
mörkt
hos
Marc
och
Marie,
Marie
kanske
jobbar
natt
och
har
inte
kommit
hem
ännu.
Hos
Barbro
ser
det
också
söndagssovigt
ut.
Jag
försöker
gå
i
mina
fotspår
ifrån
gårdagen
men
finner
dem
utanpåskaviga
och
väljer
andra.
Det
ryker
ur
skorstenen
i
lillstugan
hos
Gun
och
Hasse.
Vet
inte
riktigt
om
de
bor
i
lillstugan
eller
i
den
lite
större
stugan
men
hela
tomten
vilar
i
harmoni.
Jag
anar
stora
hundspår,
inte
björn
väl,
lika
stora
säkert
fast
björnspår
ser
annorlunda
ut.
Varg
då?
Som
tur
är
springer
inga
morgonrusiga
hundar
ut
vid
Lassa
och
Anna-Karin.
Jag
är
inte
direkt
rädd
för
hundar
eller
kanske
lite
ändå.
Uppförsbacken
leder
upp
till
den
finaste
skogssträckan.
Tyst
och
mjuk
och
full
av
älgar,
rådjur,
hare,
kanske
en
och
annan
räv
och
stavgångare.
Eller
spår
av
dessa.
Och
fågelsång,
skogsbiten
är
alltid
fågelsjungen.
Först
passerar
jag
Tobba
och
Lenas.
De
är
inte
här
denna
helgen
men
värmepumpen
brummar
tyst
och
vittnar
om
att
någon
älskar
det
här
huset,
till
och
med
några,
många.
Bästa
utsikten
över
fälten
och
byn.
De
fina
röda
små
stugorna
med
blå
dörrar
som
kommer
här
näst
är
något
av
det
sötaste
jag
vet
och
jag
har
ingen
aning
om
vem
som
bor
där.
Den
lilla
gäststugan
har
alldeles
utsökta
spetsgardiner,
säkert
från
Bryssel
men
de
kan
vara
efterskickade
från
Algots
postorderfirma
för
så
där
länge
sedan
när
sådana
gardiner
var
lyx
och
något
man
pratade
om.
Precis
efter
stugorna
ser
man
en
skymt
av
kyrkan
mellan
några
granstammar
och
nu
ser
den
ut
som
ett
torn
byggt
av
3
vita
byggklossar
som
ett
barn
har
byggt,
kanske
Emelie
i
gula
huset
sitter
och
bygger
kyrkor.
Huset
mittemot
med
glipa
mellan
tak
och
väggar
brukar
jag
inte
tänka
på
fast
oftast
ser
jag
Sverigeflaggan
och
undrar.
Ibland
missar
jag
hela
StaketOlles,
och
fast
jag
rådbråkar
mig
själv
minns
jag
inte
om
jag
passerat
alla
husen
eller
inte.
Där
jag
svänger
ner
till
vänster
står
en
skylt
med
texten
ÄGG.
En
gårdstomte
kommer
ut
från
stallet
med
två
vatthinkar
i
händerna.
Han
traskar
till
hagen
och
hästarna
tar
tacksamt
emot
kärleken
denna
kalla
januarimorgon.
Kanske
är
det
ingen
tomte,
troligen
inte.
Man
ser
kälkstreck
från
en
stor
och
en
liten
kälke.
Två
flickor
har
åkt
ner
för
den
backen
och
sedan
stretat
och
halkat
upp
igen,
inte
så
många
gånger
kanske
bara
en
för
det
är
jobbigt
att
gå
uppför.
Nu
biter
det
inte
bara
i
kinderna
utan
också
i
mellanrummet
mellan
mun
och
näsa
som
inte
jag
tänkt
på
att
jag
har
förut.
Tar
en
sista
lång
blick.
Här
är
byns
finaste
utsikt.
Öppna
fält
och
här
kan
man
andas.
Det
är
nog
lika
mycket
spår
som
igår
över
bron,
i
alla
fall
många,
hundratals
hjortklövar
som
travar
över
varje
morgon
och
sedan
tillbaka
på
kvällen.
Om
dagarna
betar
de
på
fältet
vid
vägen,
Cillas
pappa
var
ute
där
och
sprang
med
Lukas
häromdagen.
Undrar
just
vart
hjortarna
tar
vägen
på
kvällen.
Hjortklövarna
lämnar
hjärtliknande
spår
som
består
av
två
tydliga
ovaler,
fina
och
lite
sorgliga
för
att
de
så
tydligt
inte
sitter
ihop
men
bara
alldeles
alldeles
nära.
Jag
skrynklar
lite
på
den
snorfuktiga
pappersbiten
i
fickan
och
snyter
mig
fast
jag
egentligen
inte
behöver.
Braiga
lilla
pappersbit.
Vattnet
har
frusit
helt
på
höger
sida
om
bron
och
små
vita
snökristall
tussar
sticker
upp
från
det
tunna
islagret.
På
höger
sida
är
det
inte
riktigt
fruset,
inte
i
mitten.
Där
fladdrar
lite
levande
vatten
helt
tyst.
Ute
på
vägen
vandrar
jag
på
i
snabbare
takt.
Nu
är
det
bara
kallt.
Min
skugga
går
lite
längre
fram,
mitt
i
ån.
Jag
visste
inte
att
den
var
tillräckligt
frusen
för
skuggfötter
.
Jag
ber
henne
att
sätta
på
tevatten
för
jag
fryser
något
förskräckligt
och
eftersom
hon
verkar
ha
så
bråttom,
men
vid
soptunnan
väntar
hon
och
sedan
går
hon
ut
på
Börjes
åker
och
säger.
-Kan
inte
du
göra
varm
choklad
istället,
och
jag
ler
åt
min
lata
skugga
och
säger
-Kan
jag
väl.