-
För
att
få
lite
omväxling
i
mina
"Detta
har
hänt..."-uppdateringar
tänkte
jag
skriva
om
en
helt
annan
sak
idag,
nämligen
min
favoritmusik.
Jag
vet
att
det
kan
verka
lite
slumpmässigt,
men
skälet
är
nog
att
jag
lyssnat
mycket
på
musik
på
bussen
på
sistone.
Jag
har
nämligen
haft
tur
och
fått
jobba
extra
också
på
Akademihotellet
i
Uppsala,
där
jag
hade
min
praktik,
det
känns
jättebra!
Jag
har
svårt
att
säga
vad
jag
har
för
musiksmak.
För
mig
är
musiken
såklart
viktig,
men
jag
tror
texten
är
nästan
ännu
viktigare.
Jag
lyssnar
/har
lyssnat
på
Lars
Winnerbäck,
soundtracks
till
olika
filmer
(Howard
Shore
gör
de
bästa!),
struntig
mainstreampop
som
går
att
dansa
till,
Nightwish
(innan
Tarja
försvann),
och
så
vidare.
Det
är
alltså
ganska
olika
musikstilar.
Men
en
stil
som
jag
börjat
intressera
mig
mer
och
mer
för
är
rap.
Jag
vet
vad
många
tycker
om
rap.
Att
det
låter
illa,
de
använder
fula
ord,
nedvärderar
kvinnor
och
förskönar
våld,
och
visst,
de
där
två
sista
sakerna
tycker
jag
inte
alls
om.
Som
tur
är
så
är
inte
all
rap
likadan.
Jag
har
oftast
inte
så
mycket
till
övers
för
den
själlösa
"poprapen"
som
bara
blir
större
och
större,
och
jag
börjar
bli
dödligt
trött
på
Eminems
kvinnoförakt
och
självömkan,
men
jag
har
haft
turen
att
snubbla
över
lite
mer
obskyra
rappare,
och
det
är
där
jag
anser
att
guldkornen
finns!
De
jag
lyssnar
på
mest
är
en
amerikansk
rappare,
Immortal
technique,
och
två
engelska,
Lowkey
och
Akala,
och
jag
blir
lika
glad
varje
gång
jag
hör
en
ny
låt
av
någon
av
dem
(även
om
en
del
av
deras
äldre
kan
lämna
en
del
övrigt
att
önska
ibland).
Äntligen
musik
med
mening!
Bara
för
att
rap
som
musikstil
är
ocensurerad
(på
gott
och
ont)
så
vågar
den
ta
upp
lite
viktiga
saker.
Det
finns
låtar
om
krig,
om
vapenhandel,
om
skönhetsideal,
om
rasism,
dubbelmoral,
polisvåld,
klassperspektiv...
allt
samhällskritiskt
man
kan
tänka
sig.
Låtar
som
dessutom
har
smarta
lyrics
och
medryckande
musik.
Men
framförallt
är
det
låtar
som
faktiskt
betyder
något.
Det
kanske
låter
deprimerande
i
vissa
människors
öron,
men
jag
tycker
inte
att
man
ska
blunda
för
problem
(den
som
blundar
förblir
tyvärr
i
mörkret)
och
dessutom
är
det
inte
allt
de
har.
Det
finns
glada
låtar
också,
som
Akala's
"It's
not
that
serious",
eller
sorgliga,
som
Immortal
technique's
"You
never
know"
och
"Leaving
the
past"
eller
Lowkeys
"One
world",
eller
mäktiga
som
Immortal
technique's
"Point
of
no
return".
Och
såklart
många
arga
låtar
(det
är
ju
rap).
Det
finns
en
sådan
räckvidd,
så
många
olika
ämnen
och
känslor
och
val
av
musik.
Jag
antar
att
det
är
därför
jag
inte
tröttnar,
som
jag
gör
på
pop
förr
eller
senare.
Jag
menar
inte
att
alla
borde
lyssna
på
rap
eller
att
man
är
dum
om
man
inte
gör
det,
men
jag
tycker
att
det
är
synd
att
vissa
människor
bara
har
hört
den
värsta
sidan
av
denna
genre,
eller
inte
vill
ge
den
en
chans
alls
eftersom
den
är
lite
annorlunda
(jag
tittar
på
er,
äldre
generationer!).
Men,
om
du
är
känslig
för
svordomar,
brutalitet
och
en
grå
världsbild,
eller
inte
uppskattar
ironi,
så
kanske
de
artisterna
jag
skrivit
om
ovan
inte
passar
just
dig,
och
då
är
det
bara
så.
Jag
kan
knappast
med
gott
samvete
uppmuntra
till
lyssning
utan
att
varna
dig!
Musiken
är
alldeles
för
bra
för
det:).
Låt
mig
avsluta
med
en
vers
från
Akala's
"Find
no
enemy",
som
jag
älskar
för
att
jag
identifierar
mig
så
mycket
med
den:
"And
It
may
sound
like
I'm
bitter/
but
in
fact,
truth
be
told,
I
am
quite
the
opposite/
I
wake
everyday
and
I'm
overwhelmed/
just
to
be
alive
and
be
like
noone
else/
And
the
sheer
weight
of
the
thought
of
space
is
enough
to
keep
my
little
ego
in
place
/
All
that
we
chase
and
try
to
replace/
All
along
it
was
right
in
our
face/
The
only
way
we
can
ever
change
anything/
Is
to
look
in
the
mirror
and
to
find
no
enemy."
Det
är
poesi!
:)
-
Ämnet
som
jag
tänkte
skriva
om
idag
är
faktiskt
ganska
ironiskt
att
välja.
Ämnet
är
nämligen
skrivkramp.
Min
förhoppning
är
att
om
jag
skriver
tillräckligt
om
detta
hemska
lilla
ämne,
så
ska
det
gå
över.
Jag
har
inte
skrivit
ordentligt
sedan
2012
började,
tror
jag.
Dels
skyller
jag
såklart
på
min
julkalender,
som
krävde
mycket
kreativitet
varje
dag
och
kanske
tillfälligt
tömde
mitt
"förråd",
men
samtidigt
känns
det
som
att
det
nu
har
gått
lite
för
lång
tid
för
att
det
ska
räcka
som
enda
förklaring.
Det
roliga
är
att
jag
kan
få
ordentligt
med
idéer.
När
jag
ligger
och
ska
somna,
när
jag
åker
bil
eller
till
och
med
när
jag
drömmer.
Men
så
fort
jag
sätter
mig
vid
datorn
eller
slår
upp
ett
block
så
är
inspirationen
borta.
Det
enda
jag
har
skrivit
på
sistone
har
varit
halvdåliga
dikter
och
kortkorta
tankar,
ja,
som
ni
märker
har
nu
till
och
med
bloggen
blivit
än
mer
lidande
än
förut.
Detta
är
såklart
jättestressande,
hur
mycket
jag
än
försöker
intala
mig
själv
att
inspirationen
kommer
tillbaka
(den
brukar
alltid
göra
det)
och
att
en
paus
är
helt
ok.
Så
vad
kan
nu
detta
bero
på?
För
första
gången
idag
satte
jag
mig
ner
och
försökte
fundera
ordentligt
på
den
frågan,
och
jag
tror
att
jag
har
kommit
fram
till
ett
svar.
Min
inspiration
har
förut
blivit
lidande
av
stora
förändringar,
av
saker
som
gör
mig
känslomässigt
eller
psykiskt
trött,
och
något
sådant
har
jag
väl
inte
varit
med
om
på
sistone,
tänkte
jag.
Men
så
slog
det
mig.
Jag
och
min
syster
bor
numera
själva.
Det
innebär
många
tankar
på
hushåll,
ekonomi
och
andra
sådana
där
praktiska
"vuxensaker".
Jag
har
dessutom,
som
jag
redan
skrivit
om,
fått
ett
extrajobb
där
en
hel
del
engagemang
krävs.
Och
så
har
jag
blivit
vald
till
distriktsordförande
i
UNF
Västmanland,
vilket
ju
är
vagt
överväldigande.
Jag
tror
att
det
är
där
problemet
ligger.
Alla
dessa
praktiska,
vardagliga,
nödvändiga
sakerna
tar
upp
min
tid,
och
tar
en
hel
del
plats
i
min
hjärna.
Inspirationen
kommer
fortfarande
till
mig
när
jag
slappnar
av,
men
när
jag
kliver
upp
ur
sängen
eller
ur
bilen
kommer
tankarna
på
allt
det
andra
tillbaka.
Och
jag
orkar
sällan
koncentrera
mig
på
skrivande
när
jag
är
trött.
Då,
när
jag
väl
är
ledig
och
slappnar
av,
slösar
jag
istället
bort
tiden
vid
TV:n
eller
på
internet
för
att
jag
inte
orkar
tänka
så
mycket.
Så
visst
är
det
tråkigt
och
uppstressande,
men
att
gå
till
botten
av
det
hela
hjälper.
Och
jag
vet
ju
att
inspirationen
kommer
tillbaka.
Att
någon
dag
när
jag
tar
mig
tid
och
orkar,
så
kommer
jag
att
kunna
skriva
ordentligt
igen.
Så,
om
du
har
varit
med
om
något
liknande
är
mitt
råd
till
dig
helt
enkelt
att
inte
må
för
dåligt.
Saker
måste
få
ta
tid.
Dina
tankar
måste
få
samla
ihop
sig
igen.
Sedan
är
det
bara
bra
att
sätta
sig
ner
och
försöka
skriva
ett
antal
gånger,
ibland
löser
det
allt
när
man
bara
försöker.
Men
om
man
misslyckas
ska
man
heller
inte
skämmas,
utan
komma
ihåg
att
det
är
svårt
att
tvinga
fram
kreativitet.
Det
ordnar
sig
:)!
-
Ja,
jag
har
varit
borta
länge
nu
från
min
blogg.
Min
ursäkt
är
att
det
har
hänt
en
stor
sak
i
mitt
liv
som
har
hållit
mig
ganska
sysselsatt,
både
fysiskt,
men
framförallt
har
mina
tankar
varit
upptagna
ett
bra
tag.
Jag
har
nämligen
fått
ett
extrajobb!
Det
känns
helt
fantastiskt
och
jag
är
jätteglad
och
tacksam
för
den
chansen,
eftersom
jag
inser
att
inte
alla
får
den.
Det
är
här
i
stan
till
och
med,
på
Sala
stadshotell.
Det
jag
främst
ska
göra
är
att
sköta
frukost
och
reception.
Jag
har
gått
extra
ca
en
vecka
men
nu
är
det
alltså
dags
för
mig
att
jobba
på
riktigt.
Det
känns
spännande
eftersom
jag
får
ta
så
mycket
ansvar
själv,
plus
att
det
såklart
alltid
är
roligt
att
arbeta
med
människor.
Dessutom
är
just
hotellet
kul
eftersom
jag
alltid
har
vetat
att
det
har
funnits
där,
och
jag
har
varit
där
på
nattklubb
ett
par
gånger,
men
mer
än
så
har
jag
egentligen
inte
vetat
om
det.
Hittills
trivs
jag
riktigt
bra,
känner
mig
välkommen
och
peppad
inför
jobbet.
Jag
har
också
jobbat
extra
i
nattklubben
en
natt,
vilket
gick
bra.
Vet
inte
vad
jag
ska
säga
mer
än
att
jag
är
väldigt,
väldigt
glad.
Förutom
att
det
såklart
är
det
bästa
sättet
att
få
in
foten
i
branschen
så
är
också
utsikten
att
kunna
tjäna
ordentliga
pengar
otrolig!
I
andra
nyheter
har
jag
blivit
vald
till
ordförande
över
UNF
Västmanland,
och
ska
på
mitt
första
möte
ikväll,
så
det
har
också
tagit
upp
mina
tankar.
Dessutom
utvecklas
UNF
Silvernykter
i
Sala,
vilket
självklart
är
jättekul!
Nej,
nu
måste
jag
gå
och
läsa
Stafettbloggen,
det
var
alldeles
för
länge
sen
:)!
Ha
det
bra
:)!
-
Ibland
blir
jag
trött
på
att
vara
svensk.
Jag
menar,
jag
är
väl
medveten
om
att
det
inte
bara
är
svenskar
som
är
fördomsfulla
här
i
världen,
men
jag
skulle
vilja
påstå
att
vi
har
ett
speciellt
sätt
att
vara
det
på.
Som
när
vi
är
rasistiska.
Många
vill
kalla
det
främlingsfientlighet.
Jag
vill
kalla
det
"lagomrasism",
eftersom
de
flesta
svenskar
jag
känner
bara
är
fientliga
mot
främlingar
med
en
viss
hudton,
ett
visst
språk,
eller
en
viss
religion.
Jag
är
trött
på
att
det
är
accepterat
att
dra
skämt
och
generalisera
om
andra
folkgrupper,
att
anta
att
människor
inte
är
människor
utan
stereotyper
bara
för
att
de
inte
är
precis
likadana
som
majoriteten
i
ett
land.
Jag
tror
att
det
kallas
kulturrasism
när
man
ogillar
hela
kulturer
och
folkgrupper
istället
för
individer.
Nu
vet
jag
att
majoriteten
av
personer
som
jag
har
pratat
med
detta
om
skulle
svara:
"Vadå,
det
är
bara
lite
harmlösa
fördomar?
Vad
spelar
det
för
roll?"
Det
spelar
roll
därför
att
harmlösa
fördomar
och
icke-harmlösa
rasistiska
handlingar,
som
hatbrott,
hänger
ihop.
Precis
som
alla
handlingar
har
konsekvenser,
har
alla
attityder
konsekvenser.
Om
det
är
"ok"
att
vara
lagomrasistisk
(vilket
det
sorgligt
nog
verkar
vara),
så
är
det
också
mer
ok
att
vara
rasistisk
på
riktigt,
för
låt
oss
vara
ärliga,
de
två
sakerna
är
inte
särskilt
olika.
Ja,
jag
vet.
Nu
kommer
någon
att
säga:
"Men
hallå,
din
dumma
lilla
flicka,
vi
har
ju
faktiskt
dålig
invandrarpolitik
här
i
Sverige,
vilket
gör
att
jag
har
all
rätt
i
världen
att
anse
att
vissa
människor
är
sämre
än
mig."
Öh?
Ok,
så
är
det
invandrarnas
fel?
Och
även
om
någon
i
den
gruppen
drar
nytta
av
det,
borde
det
göra
att
man
inte
kan
känna
medlidande?
Folk
flyr
från
krig,
de
flyr
för
att
inte
bli
dödade,
för
att
inte
svälta,
och
ditt
argument
för
att
de
borde
kastas
ut
ur
landet
är
att...
vi
är
dåliga
på
att
ta
emot
dem?
Vi
borde
alltså
inte
göra
det?
Trots
vårt
överflöd?
Trots
att
vi
är
medskyldiga?
(Kom
igen
nu,
världen
är,
du
vet,
rund.
Vårt
land
har
sålt
(säljer?)
vapen,
och
vårt
överflöd
kommer
någonstans
ifrån,
det
också.)
Vilket
för
mig
till
en
annan
sak
som
jag
är
gruvligt
trött
på.
Och
det
är
att
en
hel
folkgrupp
tar
skulden
när
en
person
/ett
fragment
av
den
gruppen
gör
någonting.
Fast
inte
om
personen
är
vit.
Låt
mig
förtydliga
med
ett
exempel.
Förra
året,
när
den
hemska
tragedin
i
Norge
ägde
rum,
så
trodde
folk
först
att
det
var
ett
terrordåd
av
muslimer.
Och
många
på
facebook
skrev
hatfyllda
saker
om
just
muslimer.
När
det
sedan
blev
avslöjat
att
det
rörde
sig
om
en
vit
norrman
så
blev
det
plötsligt
"bara"
en
tragedi
och
inte
längre
en
hatkampanj
mot
en
enskild
grupp.
Jag
undrar
varför?
Och
nej,
med
det
sagt
menar
jag
inte
att
varenda
svenska
är
rasist,
eller
ens
lagomrasist,
men
det
är
deprimerande
vanligt.
Jag
tror
inte
det
finns
någon
folkgrupp
som
inte
har
rasister,
för
den
delen,
men
eftersom
jag
själv
är
vit
och
svensk
tycker
jag
att
det
ger
mig
mer
rätt
att
attackera
min
egen
grupp.
Jag
tillhör
en
priviligierad
grupp,
det
vet
jag
själv,
och
jag
är
tacksam
för
det.
Trött
på
det
också,
men
tacksam.
Jag
skulle
ljuga
om
jag
påstod
att
jag
inte
var
det.
Jag
har
trots
allt
haft
stor
tur.
Jag
kan
leva
i
det
land
där
jag
föddes,
i
en
demokrati.
Ett
land
med
ett
socialt
skyddsnät,
ett
rikt
land.
Och
jag
vill
att
andra
också
ska
ha
den
rätten,
vare
sig
de
föddes
här
eller
inte.
För
det
finns
så
många
länder
här
i
världen
där
man
sorgligt
nog
inte
kan
leva,
hur
gärna
man
än
vill
det,
och
jag
antar
att
jag
är
naiv
men
jag
tycker
att
alla
människor
förtjänar
ett
liv:)!
-
Hm...
jag
har
valt
ett
lite
opraktiskt
namn
på
min
blogg.
Jag
fyllde
nämligen
21
den
6:e
mars
så
nu
måste
det
väl
ändras
igen.
Kanske
inte
så
genomtänkt.
Fast
å
andra
sidan
blir
det
ju
aktuellt!
Hursomhelst,
annars
är
det
bara
bra
med
mig.
Har
inte
märkt
någon
skillnad
mellan
att
vara
20
och
21
(lustigt
nog
brukar
man
inte
göra
det,
va?)
och
är
trots
att
jag
slutat
skolan
ganska
upptagen.
Jag
söker
jobb
såklart
(var
på
rekryteringsmässan
igår
även
om
jag
mest
hittade
info)
och
så
fixar
jag
lite
inför
vår
födelsedagsfest
på
lördag.
Annars
har
jag
den
nya
lilla
katten
att
ta
hand
om.
Idag
ska
stackaren
kastreras
så
jag
har
varit
med
honom
till
veterinären
och
ska
hämta
honom
snart.
Hoppas
att
han
inte
blir
alltför
traumatiserad!
I
helgen
var
jag
borta
i
Stockholm
på
en
kurs
med
Ungdomens
nykterhetsförbund
som
heter
Ett
bra
uteliv.
Det
var
verkligen
jätteroligt
och
lärorikt,
och
det
ska
bli
spännande
att
börja
jobba
med
utelivet
i
Sala.
Uteliv
är
alltså
lika
med
fritid.
Enligt
en
nationell
undersökning
som
UNF
har
låtit
göra
så
är
många
unga
missnöjda
med
utelivet
där
de
bor
och
vi
på
UNF
ska
jobba
för
att
försöka
rätta
till
detta.
Utelivet
är
trots
allt
en
stor
del
av
de
ungas
liv,
så
det
borde
man
satsa
mer
på!
Jag
återkommer
med
mer
detaljer
om
detta
senare.
Ha
det
bra!